Ja, det var en lång paus

Jag tänkte kicka in och berätta till Er alla att jag uppskattar Ert stöd.

Jag har inte gått i mål än, men jag mår bra. Martin är nästan där och även han mår jättebra.

Jag vill också säga att jag inte kommer att skriva mer på bloggen. Jag känner helt enkelt att det gav mig mycket när jag behövde det. Men nu är behovet borta.

Jag hoppas i alla fall att jag kunde hjälpa andra med mitt skrivande.

Är någon av behöv att få kontakt med mig och ställa några frågor så kan ni alltid nå mig på

mailet:

n_etta@live.se

Ha Ni så bra och ta hand om Er  

Och så låter det i USA

http://www.thedoctorstv.com/videos/controversial-new-weight-loss-solution#/.Vjt7bgUYVoY.facebook

Äntligen!

Läs detta!

http://8till5.se/2015/11/02/gront-ljus-for-ny-malmobehandling-av-sjuklig-fetma/

Jag återkommer snart med lite mer om mig och Martin.

Ha ni så bra till dess.

Äntligen!

Jag fick min peggy tillbaka! 

I torsdags kl 10:00 på Karlskronas kirurgmottagning fick jag träffa vår syster Birgitta, kirurgen Henrik och en assisterande kirurg Muhammed.

Jag kommer alltid att tycka att gastroskopi är en riktig pärs, spelar ingen roll hur snälla och bra personalen är! Det är obehagligt, kanske inte smärtsamt men jag känner alltid att jag ska kräkas och knappt kan andas.

Det gick fort, som tur är och jag såg skärmen, där visades bilder från kameran hela tiden, då jag inte blundade, haha.

Hur jag än gjorde under ”snabel-perioden” så rann det magsyra. Och huden runt hållet där den frätande syran rann gjorde ett stort sår som inga salvor lindrade.

Jag fick någonting att pensla runt och redan idag är det 100 % bättre. Smärtan försvann, rodnaden minskade och det började läka. Plus att det inte rinner något längre.

Det kändes jätte skönt att spola direkt. Jag har gått upp sammanlagt 3 kg under denna månad. 

Jag vet att jag fuskade en del och resultatet kunde vara bättre. Jag menar att under lång tid håll jag vikten utan att fasta, men så klart kunde jag inte låta bli maten.

Ja, det är bara att börja om igen. Nu har jag mitt verktyg som kommer att hjälpa mig, så jag vet att det blir bättre.

På söndag ska jag åka till Polen till min mamma. Känns underbart att träffa henne.

I en hel vecka blir det jag som är barnledig och får vara barn igen, haha. Det är för första gången som även hon kommer att se hur det går till när man tömmer magen på annat sätt, lol.

Martin mår jätte bra, han går ner i vikt, saktare nu, då han inte alltid spolar. Han har inte långt kvar och kollar lite hur det blir när man slutar. Om han ska gå upp i vikt om han äter som vanligt, hur det är med socker, osv.  

Så nu önskar jag er en riktigt trevligt helg. Jag återkommer här när jag är tillbaka.

Ha ni det bra!

Livet med en ”snabel”…

… på magen är inte alltid lätt ska jag säga. 

Det är irriterad hud runt omkring hållet, en del smärtor och så fastnar man i allting, plus att jag inte kan tömma magen. Men det finns en del roliga situationer.

Jag brukar använda tejp för att min slang inte ska synas under kläderna. En gång stod jag bredvid en man och pratade om allt möjligt då släppte tejpen och plötsligt stod min slang rakt ut och syntes mycket tydligt under skjortan som en extra snopp på magen.

Jag tror att jag aldrig varit så generad, haha. Typ: ”vad har du under blusen Rut…” fast det såg ut som jag var mycket glad i mannen i frågan, lol.

Jag orkar inte fasta och jag äter som vanligt, fast troligen mindre. Jag har inte gått upp så mycket, bara 1 kg och det är bara därför att (så klart) jag var i Polen och kunde inte låta bli att festa lite. Fast jag ångrar det inte i alla fall.

Jag fick tid den 8/10 för att sätta in peggen och det blir jätte skönt att kunna spola igen och förhoppningsvis gå ner i vikt igen.

Ha ni bra gott folk, jag återkommer 

Då var det dags igen

Hej, på er alla glada. Hoppas att ni hade bra vecka., för det hade inte jag.

Hela förra veckan hade jag stora smärtor i magen, jag var svullen och inte kunde spola alls.

Jag träffade Birgitta i onsdags och hon kallade på Henrik (kirurgen) för det kändes inte rätt med peggen.

Han kollade och sa att han misstänkte att spärren som sitter i magsäcken hade åkt ut.

Jag vet inte varför det hände och jag har inte fastnat med peggen i någonting heller, så tydligen hade jag som vanligt bara otur.

Jag fick snabbt tid till kirurgen i fredags och de skulle med gastroskopi kolla felet.

Jag behöver inte säga att glad var jag inte! Hatar gastroskopi.

Det gick i alla fall snabbt och de fick dra ut min pegg och satt en tillfällig slang som ser ut som en snabel som växer på magen…

Jag får ha den i 4 veckor tills det har läkt i magen och sedan (gastroskopi igen!) får de sätta peggen på plats.

Det positiva är att jag slapp alla smärtor nu. Svullnaden går ner och det känns så mycket bättre redan. Men det negativa är att jag inte kan tömma eller spola.

Då betyder det att jag måste tänka ordentligt på vad jag äter för att inte gå upp i vikt mer än jag gjorde. För jag har gått upp i vikt igen… Jag väger nu 90 kg och hoppas att det ska hålla sig, för jag vet inte om jag orkar gå genom 4 veckors fasta igen.

Ha ni så bra så hörs vi =)

Hej igen

Jag har inte glömt att skriva förra veckan, jag har medvetet hoppat över ”rapporten”.

Redan för ett tag sedan har jag konstaterat att det är nästan ingen idé att väga sig då ”denna vecka i månaden” inträffar, man blir bara deppat. Jag menar att då vi kvinnor menstruerar samlar kroppen vätska och det syns på vågen ska jag säga…

Sista vecka i augusti varit jätte bra när det gäller spolningar, mat och så vidare, ändå resultatet var bara 100 gr ner.

Sedan hade jag ett planerat ”fusk” förra helgen med en tjejträff. Jag visste att det blir både mat och alkohol inblandat och att jag inte kommer att spola.

Jag vägde mig en extra gång denna lördag bara för att se hur mycket kommer det att kosta mig, haha.

Jag åt sen frukost (spolade), lätt mellanmål (banan och äpple utan att spola) och sedan på kvällen en bit mat med mina vänner. Inte så hemskt mycket, men ändå. Det blev lite kaka också och en del drinkar. Jag trodde att det blir typ 1 kg plus nästa dag. Men det blev inte, 1 kg minus!

Undrar om det var därför att det var alkohol inblandat och alla hm… toa besök gjorde att massor av vätskan försvann, men så blev det i alla fall.

I torsdags har jag vägt 88,6 kg så på två veckor blev det 1,4 kg. Inte wow-resultat men ner går det i alla fall.

Jag vet inte varför jag har sådan otur och drabbas till och från av smärtor runt peggen. 

Känns både på huden och även lite djupare under. Det är så pass smärtande att jag har svårt att röra området, koppla konnektor och spola, måste till och med ta smärtstillande läkemedel. Det brukar gå över efter några dagar, men jobbigt är det.

Jag hade drabbats av det igen i söndags och det håll sig till onsdag. Jag hade svårt att sitta, gå och sova. Magen runt peggen blir lite svullen och det rinner mer klegg plus att efter natten har jag blod på kompressen.

Men som sagt, det går över! Fast eftersom jag har svårt med smärtan just då, så går spolningarna helt fel då jag bara ”släpper ut” och trycker lite vatten för att spola slangen.

För Martin allt går jätte bra. Han går ner i vikt, mår bra och har börjat läsa igen.

Nu ska jag önska er en trevlig helg, själv ska jag jobba. Ha ni så bra så hörs vi =)

Vägning

Jag börjar allvarligt fundera om någon har lagt en förbannelse på mig, haha.

Jag ska inte nu skriva allt som har hänt men för att fatta mig kort så har jag trillat och fått en hjärnskakning i måndag- till tisdagsnatt. Inget riktigt allvarligt men tillräckligt för att jag behövde ta det lugnt och för att jag inte mådde bra.

Det resulterade med att jag hade svårt att spola och hoppade över det i två dagar.

Som tur är gick jag inte upp, men jag gick inte ner heller. Jag väger idag 90 kg, precis som förra veckan.

Handen och nu även huvudet gör så att jag varken orkar eller kan sitta vid dator, så mitt inlägg här kommer att vara mycket kort idag.

Vill bara säga att det är bara 16 kg kvar tills Martin ska landa på sin målvikt, inte illa med tanken att han fick sin pegg i april och att han haft perioder med uteblivna spolningar. Plus att han ibland har varit tvungen att stoppa i sig extra mat pga sina sockerfall.

Han har även infört nu en dag utan att han spolar på dagen, tömmer bara på kvällen innan han ska lägga sig. Och då äter han det han i vanligtvis tycker är svårt att tugga, typ grillat kött eller korv med skinn (som lördagsgodis, haha).

Det viktigaste är ändå att han mår bra på alla sätt! Jag är mycket glad åt det och riktigt stolt över honom.

Ha ni så bra och trevlig helg  =)

”Akut tid”

Mina besvär med handen och armen har förvärras och efter att jag ringde till vårdcentralen i fredags så fick jag s.k. akut tid idag kl. 8.30.

Mina egna misstankar blev bekräftade och läkaren sagt att det troligen är karpaltunnelsyndrom. Jag ska själv kontakta sjukgymnast och sedan är det rekommenderat att vila handen…

Han skrev remiser till neurologen och till röntgen för att utesluta problem med kotorna i ryggen och nacken. Sedan ville han sjukriva mig i 3 veckor!

Jag lyckades ”förhandla” 50 % sjukskrivning men är ändå ledsen att jag kommer att förlora pengar. Känns också lite konstigt att vara sjukskriven pga. handen.

Vist är jag trött, lider av nattliga smärtor, har lite nedsatt rörlighet och har svårt med en del rörelser, som att vrida korken på mineralvatten, men för övrigt känns det ok.

Men, men, inget att göra åt, bara bita ihop och hoppas att en operation ska göra mig bättre.

För övrigt så går tuggandet mycket bra, lika så spolningar. Och jag hoppas att det kommer visas bättre resultat på vågen. Men jag har lärt mig att inte kolla vikten titt som tett som jag gjorde innan.  Jag gör det nu bara på torsdagar, så då kommer min rapport om vikten också.

Ha ni så bra =)

Jag är trött

Trött på att det är alltid något som inte stämmer.

Min plupp gick sönder igen, alltså själva skinnporten. Det hände samma sak innan, en del av den fastnade i konnektor och då var det ”fritt fram” att ha öppet hål som det bara rinner ifrån. Självklart så hände det på jobbet efter frukosten. Tur att jag alltid har klämman med mig men så klart ingen aspire-kitet. Så vad gör man? Trycker in delen som fastnat och hoppas att det blir rätt, men det bara täpper öppningen och det går inte att spola. Får ordna det idag, men har man otur så har man.

Sedan är det alla sjukdomar. Jag får inte vara för glad och hoppas att det är nu bara min tre månaders antibiotikakur som är igång. Nej jag drabbas nu av konstant trötthet för jag inte kan sova. Ju, sova kan jag, men vaknar av smärtan i handen, typ 2-3 gången på natten. Vet inte säkert vad det är men har mina misstankar efter jag har pratat med en arbetskollega.

Jag får stickningar och domningar i fingrarna, framför allt på natten men även under dagen.

Min hand svullnar, det gör helvetes ont och innan jag får bukt på det så tar det typ minst 20 min. Sedan ska man somna om och så händer det igen. Tydligen inte farligt men jätte jobbigt!

Jag försökte få tid hos läkare men fick svar att det är i stort sätt omöjligt nu. De bokar inte nya tider… Endast akuta fall och återbud som ger en möjlighet att träffa en läkare. Så mina vänner det är inte alls bra att insjukna på sommaren, man får vara döende innan man får hjälp. Det gör att jag börjar undra när mitt tillstånd kan vara ”akut”? När jag trillar av trötthet, när jag inte orkar med smärtan? Fick råd att ta antiinflammatoriska mediciner och inte använda handen så mycket (det är höger hand och jag är högerhänt) och jobbar som personlig assistent!

Jag måste ju orka fungera i vardagen och på jobbet.

Som sagt, jag är trött på allt just nu. Önskar att för en gångs skull var jag bekymmerfri.

Och så det var dags att ställa sig på vågen igen och bara hoppas att den visar ett bättre resultat än förra veckan. Inte imponerande men i alla fall neråt. Idag är det blankt 90 kg, så det betyder igen bara 0,5 kg minus… Det är så klart bara att fortsätta och hoppas igen att det blir mindre kilo nästa vecka.

Martin har tappat sammanlagt nu 27 kg! Fantastiskt! Han mår bra och tar bara minimala doser av insulin, han till och med hoppar över måltidsinsulin vid några måltider. Det kan hända att han ibland fortfarande kan få sockerfall men det är inte så svårt att hantera.

Och sist vill jag be om ursäkt att jag är lite gnällig, lovar att jag ska bättra mig, haha

Ha ni så bra och trevlig helg =)

Lite funderingar

Sist när jag har varit på kontroll hos Birgitta pratade vi om mitt mål. Jag har tidigare tänkt att jag behöver gå ner till 68 kg för att uppnå övre gränsen på normal BMI.

Jag har aldrig velat vara mycket smal, normalviktig, ja, men inte spinkig. Som min mamma brukar säga: ”En kvinna borde ha något att sitta på och något att andas med”, hahaha.

Jag är ju 47 år gammal och kommer aldrig se ut som en tjej i 20 års ålder. Efter samtalet med Birgitta kom jag fram att kanske blir det ok att jag hamnar lite högre upp i vikten, bara jag trivs! Typ 70-72 kg? Vi får se hur det blir.

Så nu är det bara att ”jobba på” och hoppas att kroppen svarar som den ska. Jag kommer att jobba tidigt på torsdag så jag återkommer med min viktrapport på fredag.

Här har ni länk till ett reportage om fetma.

http://www.channelnewsasia.com/tv/tvshows/infocus/episodes/size-matters/1983238.htmlid 9 min börjar de prata om aspire och 11:35 börjar inslaget om aspire i Sverige där kan ni träffa två av mina aspire-medresenärer som tillhör samma studie i Blekinge som jag och Martin gör.

Ta han om er  xD

 Vägning

Igår var det torsdag och min vägningsdag. Jag jobbade och sedan hade jag andra ärenden att utföra på morgonen så jag hoppade över vägningen och tog det idag istället.

Under veckan som gått har jag varit ”duktig” och inte fuskat, jag har spolat och allt gick bra. Med ett undantag, haha.

Hur mycket jag än lovar att sköta mig så finner jag alltid något tillfälle att hoppa över spolningen…

Under veckan fick jag möjlighet att hälsa på min partners familj och det var kanon roligt att träffa dem igen.

Men så blev det en drink, lite öl och så klart grillat kött. Jag visste att det ska serveras, så jag tog inte ens spolgrejorna med mig. Jag har mycket svårt att fördela grillat kött så att jag kan spola det efteråt. Jag gjorde ett medvetet val att ”fuska”. Och det var värt det, haha.

Underbart sällskap, god mat och total avslappning. 

Men vågen idag visar 90,5 kg, så jag inte alls är förvånad över att det blev bara 0,5 kg ner.

Ja, det är bara att jobba vidare! Har nu inte planerat något på ett bra tag så det finns hopp att det blir en viktnedgång i alla fall.

Ta han om er, så hörs vi =)

Doomsday

Ja, mina vänner, så kom det dag då vi skulle till Birgitta för vårt kontroll. Jag för 9 månades- och Martin för 3 månades kontroll.

Som jag nämnde tidigare så gick jag upp och slutade helt enkelt väga mig efter jag såg att vågen stod på 94 kg…

Min sista ”rapport” här innan jag tog paus från skrivandet var att jag vägde 87,5 kg. Så jag räknade att det blev typ 10 kg plus, minst. Inget roligt, inget att vara stolt över, men så var tyvärr sanningen. Men som mina aspire – medresenärer sagt: ”Det sköna med aspire är att man kan börja om.”

Som jag sa, tänker jag att sätta ett nytt startvikt från och med idag och vågen visar mindre än jag förväntade mig.

Jag väger 91 kg. Det blev alltså 3,5 kg plus sedan sist. Och sammanlagt har jag gått ner 25 kg (nu igen, då tidigare var det tom 30 kg).

Men större medvetande och mer jobb kommer jag att klara det och förhoppningsvis blir det inga fler återfall till det gamla beteendet.

Min son har tappat sammanlagt 24 kg, men även han gick upp lite under London vistelsen.

Ha ni så bra, trevlig helg till er alla  =)

I am back

Det var ett tag sedan jag skrev, jag kände att jag behövde en paus.

Medan jag var borta från bloggen har jag haft en del misslyckanden, sjukdomar och semester med fantastisk resa.

För att börja från början så ska jag berätta för er att jag mådde ganska dåligt under längre tid. 

De kilon jag gick upp hade jag jätte svårt att ta ner igen. Sedan kom det en period då jag hade svårt att till och med koppla på konnektor, för att inte säga spola, helt omöjligt, på grunt av magsmärtor. Då blev det inget spolande där heller och även om jag inte gick upp så mycket så mina extra kilon var kvar, plus lite till. Jag började känna mig jätte misslyckat och hamnade i mitt gamla destruktiva beteende.

Alltså, äta då jag är ledsen/glad, äta onödiga saker, må dåligt över det och äta ännu mer. Jag gjorde det som andra missbrukare gör. Dolde allt för andra och speciellt för Martin. Hade glad ansikte utåt och låtsades för alla att allt är underbart. Men jag skämdes och mådde sämre och sämre. Jag började hoppa över en del spolningar och till slut blev det till och med dagar då jag spolade inget alls. Jag tyckte att allt blev bara svårare, problem med toabesök, tuggandet, undvika en del mat, tänka hela tiden vad jag gör och kämpa. 

För även om jag har stöd från vänner, familj, partner och såg uppskattande blickar från andra så allt blev bara fel. Jag gillade mig själv mer när jag såg mig i spegeln med kläderna på, men när jag stod där i bara underkläder så började jag nästan gråta. Det hjälpte inte heller att min hudsjukdom gå i skov och just då blommade den igen. Läkarens uttalande, att det finns inget de kan göra och att jag måste, igen, gå på flera månaders antibiotikakur gjorde sitt också. Till slut blev det så pass illa att jag bestämde mig att plocka bort peggy…

Men då skulle jag och Martin åka till UK. Där kunde jag ju inte vara som här hemma. Det gick inte att ”låtsasspola”. Vi tog alla grejor (aspire) med oss och gav oss iväg. Först till Köpenhamn och sedan till London.

Jag ska säga till er att resan var en upplevelse. Vi har aldrig varit där och det var kul men ganska dyr och överreklamerad historia.

Här kommer det några bilder från resan.

Och där kunde vi inte spola! Inte förrän kvällen. Vi gick ut varje dag ut på förmiddagen och kom hem på kvällarna. Första dagen var vi ”optimistiska” och skulle spola maten. Det bildades kö med personer som bankade på dörren så fort det gick mer en 5 min. Stressigt, jobbigt, och jag vet vad ni skulle säga: skit i de som väntar, spola du bara, men det gick bara inte.

Det blev så att vi spolade bara på kvällarna i en veckans tid. Självklart så gick vi upp en del där också.

Så efter resan blev jag totalt övertygat att jag inte klarar något och att pluppen ska bort. För hur ska jag klara mig sedan då jag uppnå min dröm vikt? Om jag nu skulle göra det? Det är meningen att jag till slut ska sluta spola och håla vikten och nu såg jag att det var omöjligt. ”Lika bra att skita i allt och leva som förr med konsekvenserna att gå upp i vikt igen och vara lika fet som alltid”.

Det är så lätt att lägga av, att ta den enkla vägen och skita i allt. Inte för att man mår bra av det, men det är så mycket lättare.

Men så har jag ju Martin hemma och han är ju i samma sits som jag. Jag fick ju inte svika honom, tänkte jag. Så jag började spola igen. Först för hans skull…

Nu är det så att jag har lovat mig själv att göra det igen för min egen skull. Att försöka.

Jag har många kilo att tappa (mer än jag hade för ett tag sedan) och massor att lära mig om mig själv, om maten och hur jag ska leva på bästa sätt. Jag vet inte hur det ska gå. Min tidigare optimism är mycket dämpat men jag är på väg igen, känns det så.

Så nu när jag bestämde mig och började spola igen drabbades jag av ryggskada och behövde till och med sjukskriva mig…

Jag ska säga till er att det är, igen, omöjligt att spola, så det känns att jag har alla gudar emot mig, haha.

På onsdag ska vi till Birgitta och där ska jag få bevis hur mycket har jag gått upp. Känns tungt. Men samtidigt ska jag sätta den 29/07 som datum på ett ny början med en ny startvikt.

Jag får kämpa mot mina egna demoner som gömmer sig i mörka gränder i min hjärna. Jag tänkte bara att en ”offentlig” erkännande skulle kanske hjälpa mig. Vill inte förklara, skämmas och gömma mig igen.

Så jag återkommer till er på torsdag med en liten ”rapport” för min och Martins vikt.

För att skriva lite kort om Martin, så mår han jättebra. Hans socker håller sig på ovanligt bra nivåer. Han fick (äntligen) fast kontakt med diabetessköterska. Hon var till och med bekymrad att hans socker ligger så bra, haha. Inte normalt för en diabetiker med typ 1.

Han har fått en sk recept på motion. Vi ska börja motionsimma så fort simhallen öppnas.

Så för återseende mina vänner, ha ni så bra.

Paus

Jag har inte skrivit på ett bra tag. Det kändes inte roligt längre. Jag började skriva blogg i någon sorts egen terapi. Sedan blev det lite mer för att hjälpa andra att ta beslut angående ingreppet, visa hur det kan gå och även ge lite tips.

Under mitt skrivande har jag fått lite kommentarer direkt på bloggen och även fanns det människor som skrev direkt till mig på mitt mail.

Men jag har aldrig berättat till er att jag fått även en del lite mer otrevliga mail.

Den sista jag fick gjorde mig lite ledsen. Jag har ju aldrig bett någon att titta in på min sida eller titta på bilder eller läsa det jag skriver. Trodde att de som ville hitta ditt skulle göra det och de andra skulle bara ”hoppa över”. Men det hade jag fel, haha.

Jag ska inte citera allt jag fått men det sista mailet låter så här:

”Så du tror att du är fin nu? Ditt djävla fetto! Bulimiska missfoster är ni allihopa! Djävla robotar som går med slangar i magen och luktar spya! Du är äcklig och kommer nog att vara även om du tappa lite mer av din vikt.  Du skriver att du är stolt av din son? Fy fan säger jag bara, det är ditt fel att han blev lika stor tjockis som du! Vilken djävla morsa du är!”

Jag ska säga till dig som skrivit mailet till mig så här: Om du har något att säga till mig så får du gärna skriva texten med ett mailadress som det går att svara på och inte vara så himla feg att inte våga skriva med namn under dina åsikter. Det gäller faktiskt alla er andra också.

Om ni inte vill att jag bemöter era kommentarer på ett civiliserat sätt så kan ni låta bli att skriva till mig.  

Sedan tycker jag att ni kan låta bli att läsa min blogg!

Så nu har jag bestämt att ta en paus från bloggen i alla fall för ett tag. Men jag säger till de som vill läsa vad jag skriver: I'll be back when I'm ready.

Nu vill jag bara önska er alla en Glad Midsommar och underbar sommar och semester. Ta hand om er =)

Zanetta / Jeanette

Mer bilder

Här kommer det fler utlovade bilder från vår träff och catwalken. Jag skulle nog aldrig gjort det någon annanstans men just där med de människor som vet hur det är och har varit i samma sits kändes det bara roligt och avslappnat. 

Först kommer det bilder i stora kläder.

Kan ni tänka er att de kläderna var tajta innan?

Gruppbild på "modellerna"

Här har vi dagens kläder. Jag har lång väg att gå än och kan känna ibland att det tar tid... Men jag mår så mycket bättre när jag tänker på att det är iaf stor skillnad med då och nu. Och självklart blir jag gladare, haha.

Gruppbild på "plupparna" och personalen som ändrade våra liv =)

Här står jag med min älskade son som tyvärr gjorde konstiga miner på alla bilderna, haha.

Jag är jätte stolt över honom då han fick sin pegg 30/3 och nu är han 21 kg lättare! 

Vägning och träff

I torsdags vägde jag 87,5 kg, så ni förstår att det inte fanns några wow-upplevelser eller hurra-rop. Jag kan inte påstå att jag inte är glad att det går ner men jag skulle vara gladare om det blev mer, haha.

Martin har gått ner sammanlagt nu 21 kg, så det går stabilt och bra för honom.

I fredags hade vi alla ”pluppare” träff här i Karlskrona. Jag har tagit ledigt och både Martin och jag promenerade vi för att träffa de andra. Tyvärr inte alla kunde komma men det var iaf 30 tal av oss tillsammans med anhöriga och vänner. På träffen fanns det också vår sköterska Birgitta, kirurgen Henrik och MinaMedicals Mikel och Ina.

Vi hade minglat lite medan vi åt och sedan blev det uppvisning.  Vi agerade modeller och gick på catwalk, haha. Först i våra gamla ”feta” kläder och sedan så som vi ser ut nu. Tyvärr inte alla vågade sig på detta. Jag tyckte att det var skit skojigt. Jag skulle nog inte vågat göra det någon annan stans men där kändes det helt ok! De flesta av oss var ju i samma sits.

Vi hade jätte trevligt och allt var ordnat på så fint sätt. Och det var jätte roligt att träffa andra som man bara känner från facebooken.

Jag vill passa på och tacka alla inblandade för det jobb ni har gjort med att ordna träffen och alla andra för sällskap =)

Här kommer det lite bilder som Martin har tagit på mig och vid nästa inlägg kommer jag att visa flera som var tagna av fotografen.

Jag vill avsluta med att önska alla de mammor där ute en fantastisk ”Mord Dag”. Hoppas att ni alla ska ha det jätte skönt!

Till min egen underbara Mamma vill jag bara säga: Tack för att du alltid finns för oss. Vi älskar dig!

Brakuje słów, aby podziękować za matczyną odwagę, cierpliwość, dobroć, zrozumienie, a tak bardzo chcę wyrazić wdzięczność właśnie Tobie Mamo. Najbardziej kochającej z Mam

Vägning igen

Då var det dags att kolla vikten igen. Jag jobbade tidigt i torsdags och igår var jag helt enkelt inte ens sugen att starta dator så det blev inlägg först idag.

Som ni vet så vägde jag förra veckan 88,4 kg. Idag väger jag 88 kg. Spolningarna har gått bra och jag har inte fuskat, så jag undrar hur länge kommer det att hålla i sig. Går segt som attan och jag inte kan ens tappa de kilon som jag gick upp med.

Jag har lite ont runt slangen och en del rodnad som kliar. Det rinner lite mer än vanligt också, vet inte vad det beror på. Inte så att jag lider mycket av det men lite irriterande är det i alla fall. Annars är allt bra med mig förutom humöret som är lite upp och ner, haha.

Martin har nu tappat 20 kg från startvikten! Han mår bra och till och med han ser att det är ändringar i utseendet. Jag är så glad för hans skull.

Ha ni fortsatt trevlig helg =)

Jag har inte glömt, behövde bara liten paus =)

Hej på er alla glada. Det var ett tag sedan jag skrev här. Hade lite strul och var lite deppig över det. Jag vet inte om jag vågar hoppas att det blir allt bra nu.

Som ni vet så vägde jag för 2 veckor sedan 88,4 kg. Idag är jag glad att jag väger lika mycket…

Förra torsdagen har jag och Martin åkt till Polen. Jag hade förbeställt frukost och kvällsbuffé som vi skulle äta på båten. Allt var bra tills jag skulle tömma och spola frukosten.

Kopplade på konnektor, allt var som vanligt, inte alls trögt eller så. Då började det forsa mat från alla håll. Min knapp gick sönder och en del av den stannade i konnektorn! Vad gör man då? Man trycker fingret mot hållet och skriker till sonen på hjälp, haha. Det är jädrans tur att jag har för vana att ta med mig klämman överallt jag går. Tyvärr var jag inte så smart och tog inte med mig aspirekitet som vi har när Birgitta kortar slangen.

Tänk ni nu att ni står på toa på båten, har hela dagen framför er att gå på stan, handla, kolla på saker, ja, ha roligt och ni ha en söndrig knapp.  Hur vi än försökte så kunde vi inte pilla bort knappdelen från konnektor. Så det var bara att ha klämman på och en riktigt lös tröja och försöka ha roligt iaf. Det första jag köpte var ett bandage på apoteket och lindade den runt mig. Det skav och kändes konstigt men stack inte ut så mycket.

Jag vågade inte äta något när vi var i Gdynia. Däremot har jag ätit buffén på kvällen och sedan var det bara lossa på klämman, spolningen uteblev men en del åkte ut…

I lördags ringde jag Birgitta och hon lovade mig att hjälpa mig på söndag, hon var inte hemma så jag fick klara mig till dess. Jag var mycket tacksam för att hon var villig att hjälpa mig under helgen. Jag försökte mig på att dricka och tömma men jag bara klöks och mår riktigt illa av att dricka så mycket så det blev samma sak som innan, bara lossa på klämman igen.

Jag skulle inte vara mig själv om jag ändå inte försökt att åtgärda problemet. Jag lyckades att pilla bort knappdelen från konnektor och självklart med hjälp av verktygen sätta ihop knappen. Jag har aldrig varit uppmärksam på hur Birgitta gör när hon kappar slangen så jag gissade bara. Och visst ”lyckades” jag. Men då satt jag den helt klart fel och kunde inte koppla konnektor och kunde inte spola alls! Jag var trött, besviken och arg och till slut ville jag bara skita i allt. Plus att det började göra ont runt hållet vid minsta beröring.

Så lördagen blev med bara lite mat och inga tömningar. På söndagsmorgon orkade inte min son kolla på min ledsna min och gav mig direktiv att lägga sig på soffan. Han tog verktygen och agerade sjuksköterska, haha. Han lyckades på riktigt att sätta knappen som det ska vara och äntligen kunde jag tömma lunchen.

När Birgitta ringde så allt var klart och jag behövde inte hennes hjälp längre. Men på kvällen började det rinna lite från knappen efter spolningen. Inte mycket men tillräckligt för att svida och irritera redan mycket irriterad hud. För jag fick även eksem runt hållet. Jag trodde att det var bara tillfälligt och på måndag åkte jag till jobbet som vanligt.

Varje dag blev det lite mer läckage och till slut fick jag be Birgitta om tid för att kolla vad som är fel. I onsdags kapade hon slangen, kollade knappen (tydligen var inget fel på den) och gav mig en ordentlig förklaring hur man gör om det skulle hända igen, haha.

Så efter alla dåliga och uteblivna spolningar är jag faktiskt glad att jag inte gick upp!

Min älskade son mår bra! Hans socker har stabiliserat sig, spolningarna går bra och det finns inga bekymmer. Jag kan stolt informera alla att han har tappat 18 kg.

Ha ni så skönt i helgen =)

Baby steps

Ni vet den känslan då man vill lägga av med allt? Alla har nog någon gång upplevt det. I mitt fall var det rätt så ofta. Med att sluta röka, sluta banta, sluta med andra saker…. Jag orkade helt enkelt inte, gav upp och hamnade oftast i destruktiva beteenden.

Efter min viktuppgång började det röra sig neråt igen och även om jag var lite deppig så hittade jag motivationen och massor av förklaringar (så klart!) varför det gick som det gick. Jag blev glad att det började röra sig neråt på vågen. Sedan kom det vecka då jag hade extrem ont i magsäcken. Jag kunde inte spola alls. Provade, kämpade och gav upp. Det gjorde helt enkelt för mycket ont. 

Jag har fortfarande ont men inte mer att jag kan uthärda det och jag försöker nu med omeprazol, så kanske det hjälper.

Och vad hände då när man inte kan spola bra? Jag var tillbaka på 88,4 kg vikt! Så nu i torsdags blev jag inte överraskad precis med ledsen blev jag i alla fall. Kändes lite som att svarta moln vill inte lämna min himmel. Jag kunde inte ens skriva av mig, allt kändes bara skit och mina tankar gick åt att bara lägga av, som vanligt ska jag säga.

I fredags pratade jag med min fina mentor och det blev lite bättre. Jag tror egentligen inte att jag ville lägga av med aspire men det var helt enkelt slut på all motivation.

I lördags ställde jag mig på vågen när jag kom hem från jobbet och jag väger 87,9 kg.

Jag vet att det går upp och ner i veckan och att man inte ska bry sig om det, väga sig bara en gång per vecka för att få rätt resultat. Men jag behövde lite uppmuntran.

Så nu ska jag ta ”baby steps” med min viktnedgång, ska inte förvänta mig något, bara ta det som det är och göra mitt bästa. Men största resan får jag göra i huvudet, som vanligt.

Ibland undrar jag vad är det för fel med mig egentligen… Nog med gnäll, nu till något mycket roligare.

Martin har gått ner 5 kg på de två veckor som han började tömma och han mår mycket bättre nu. Hans sockerfall är under kontroll och han behöver inte stoppa i sig extra mat!

Sammanlagt har han gått ner 15 kg och till och med han börjar se att det är skillnad =)

Jag vill ta tillfället till akt och svara på en fråga som jag fått några gånger.

Frågan lyder: ”Om du ska nu spola ca 30 % av den maten som du äter, varför då inte äta 30 % mindre?”

Som ni säkert förstått så har jag, som många andra överviktiga personer, problem med maten. Jag kan bara jämföra det med andra missbrukare som alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare, ja, you name it.

Jag kunde helt enkelt inte kontrollera min ätande. Jag provade allt möjligt under alla åren och till slut konstaterade jag att jag helt enkelt inte klarar det själv och behöver hjälp.

Skulle människor säga till en annan missbrukare: ”ta bara ett glas mindre eller spela bara på lotto…” De andra missbruken kan man faktiskt hålla sig undan genom att undvika det som utlöser de, men vad gör man när man inte kan leva utan mat?

Aspire är ett fantastiskt verktyg som hjälper mig och många andra med mitt problem. Jag bara måste citera en kvinna som gjorde ingreppet förre mig:

”När folk frågar så är det så lätt att dra upp tröjan och peka på knappen samt säga att det är denna som hjälper mig. 
De jag pratar med blir ganska ofta helt fokuserade på själva spolandet och fastnar där i tanken på hur äckligt det är med mat från magen. De lyssnar inte på fortsättningen.
I själva verket så är spolandet bara en del i hela sammanhanget. Först och främst så är det tuggandet ju. 
Lär man sig inte det så funkar det inte. Att vara medvetande i sitt ätande. Inte medvetslös! I ätandet lägger jag in allt från att välja mat, tillaga mat, äta samt spola.
Motsatsen till medveten är medvetslös. Jag kan fortfarande äta medvetslöst för det är ett gammalt beteende som sitter så djupt kvar, och det är lätt att hamna där igen. Att använda Aspiremetoden är att lära sig att inte äta medvetslöst utan medvetet.
Det går åt tid och ork. Det är enklast att välja den lätta vägen vilken är snabbäten mat och den är oftast mer kaloririk. Mat som du kan köpa eller laga som du är van vid. Varför blev du överviktig?
Så när jag presenterar denna metod i fortsättningen så ska jag börja med att berätta att det viktigaste är att ge sig själv TID!!! Och, att denna metod ger mig möjlighet och hjälp att göra det. Tid att tänka! Tid att tugga! Tid att spola! Tid att gå ner i vikt! Ingenting behöver gå så snabbt!
Att ge sig själv tid är alltså det viktigaste i denna metod.
Ja, jag vet… jag har pratat om mitt "Fast-Forward-trick" förut, och ibland måste man ju anpassa sig till omgivningen. Känslan är dock bättre om man låter det ta just TID! Det är min erfarenhet.
I denna tanke vill jag också påminna om vad jag belyst innan. I USA heter metoden Aspire Assist. Utrustningen är "Assistenten". Du är chefen över arbetet och tar hjälp av assistenten för att få viktminskningen att fungera. När du nått ditt mål behöver du ingen assistent längre, men du står där med ditt beteende. 
Ta dig tid att lära dig grunderna i normalt ätande för att kunna leva HELA livet ut! Själv är jag absolut inte "hemma" vad gäller mitt beteende, och det är ett dagligt arbete att leva!”

Fantastiskt skrivet och jag skulle intet kunnat förklara det bättre! Jag har lång väg att gå än och ibland är det svårt. Men jag ska INTE ge upp som alla andra gånger i livet.

Ha ni fortsatt trevlig helg, jag ska nu åka till jobbet =)

Torsdagsvägning

Idag ska jag jobba redan på morgonen men kunde inte vänta tills imorgon för att väga mig och skriva till er. 

Min viktuppgång gjort mig riktigt nedstämt och jag undrade om det vände för mig.

Självklart känns det som stor bakslag då sist jag vägde (igen) 88, 5 kg. Veckorna innan tappade jag inte heller så mycket så nu hade jag inte så stora förhoppningar.

Men jag blev mycket glad över denna veckas resultat. Det är minus 1,2 kg och det betyder att jag väger idag 87,4 kg. Bra siffra om ni frågar mig så jag är mycket nöjd!

Nästa vecka, på onsdag, ska jag och min son besöka Birgitta, för hans 2 veckors och min 6 månaders kontroll. Känns lite pirrigt, för troligen kommer jag att väga lika mycket som sist… Men som med många saker i livet så även med viktnedgången med aspire kan det gå upp och ner. Och då beror det inte på aspire ska jag säga, bara på personen som inte sköter sig, haha.

Martin fick ändrade doser på sitt insulin. Drastiska nedskärningar blev det och han mår bättre. Det finns måltider då han inte tar korttids insulin alls och tyvärr hans sista måltid för dagen spolas inte. Hemskt, med tanken på att det är så viktigt att spola just kvällsmat! Men för att inte hamna på mycket låg glukosnivå under natten och för att inte behöva stoppa i sig mat vid 2-3 tiden så valde vi att göra så. Och så kvällsmaten består bara av liten frukt och liten skal fil eller yoggi. Än så länge innan kroppen vänjer sig så får han göra så. Det resulterade ändå inte med någon viktuppgång för hans skull. Från och med att han började spola förra tisdagen så gick han i alla fall ner 2,5 kg. Så han är nöjd.

Jag läste på facebooken en text som en av mina vänner länkade där och var bara tvungen att lägga upp den här. Det väckte funderingar hos mig. Varför vill jag själv gå ner i vikt?

Jag ska inte ljuga och säga att det är bara av hälsoskäl. Den största orsaken är för att vill se bra ut. 

Jag vill vara smal för att passa i kläder som andra kan ha, jag vill ha acceptans och respekt från andra. För jag får det mer nu än jag fick innan, som att min kropp var viktigare än min hjärna och själ. Sedan att jag mår bättre är bara bonus. Konstigt egentligen att hälsan var på andra plats i prioriteringen. Oavsett vad var orsaken till mitt beslut så ångrar jag inte det och är tacksam för möjligheten =)

”Jag var 7 år gammal när jag upptäckte att du var tjock, ful och äcklig. Fram tills den stunden trodde jag att du var vacker, i varje mening av ordet. Jag minns att jag brukade titta i gamla fotoalbum och se dig poserandes på en båt. Din vita baddräkt såg så glamourös ut och du såg ut som en filmstjärna. När jag hade tillfälle brukade jag leta upp den där baddräkten i en gömd vrå och fantisera om hur jag skulle använda den när jag äntligen såg ut som du. 
Men allt förändrades den kvällen då vi klädde upp oss för att gå på kalas och du sa: "Se på dig, så smal och vacker! Se på mig, tjock, ful och äcklig!"
I början förstod jag inte vad du menade. 
"Du är inte tjock! sa jag med ett barns oskyldiga blick. Du svarade "Jo, älskling. Jag har alltid varit tjock, även när jag var barn."
Under kommande dagar fick jag flera smärtsamma uppenbarelser som förändrade mitt liv. Jag lärde mig att:

1. Du är tjock, för mammor ljuger inte.
2. Att vara tjock är att vara ful och äcklig.
3. När jag växer upp kommer jag att vara som du, vilket betyder att jag kommer att bli tjock, ful och äcklig.

Flera år senare såg jag tillbaka på vår konversation. Som min första, viktiga förebild, lärde du mig att tänka samma om mig själv.

Med varje suck framför spegeln , med varje otroliga diet som skulle förändra ditt liv och med varje skuldfyllda matsked av "jag borde verkligen inte", lärde jag mig att kvinnor skulle vara smala, för att bli respekterade. Kvinnor borde fokusera på sitt utseende då deras värde baseras i deras skönhet. Precis som du, spenderade jag mitt liv med en känsla av att vara tjock. När blev att vara tjock en känsla? Eftersom jag visste att jag var tjock, visste jag att jag var värdelös.

Men nu när jag är vuxen och även jag en mamma, vet jag att det inte är rättvist att beskylla dig för min syn på mig själv. Jag förstår nu att även du var en produkt av en generation kvinnor som fick lära sig att avsky sig själva.....

..... Jag förstår nu hur det är att växa upp i ett samhälle som säger att det viktigaste som kvinna är att vara vacker. Ett samhälle som samtidigt sätter ett ideal som är omöjligt att nå. Jag förstår även smärtan det är att internalisera detta budskap. Vi har förvandlats till våra egna fängelser och vi straffar oss själva dagligen när vi inte når idealen. Ingen kan vara så grym som vi är mot oss själva. 

Den här galenskapen måste få ett slut. Vi förtjänar något bättre än att sitta och ha negativa tankar om oss själva och våra kroppar. 

Din kropp är perfekt. Den ger dig möjligheten att skapa ett leende och sprida glädje. Den har armar för att kunna krama den du älskar. Varje stund som vi spenderar med att må dåligt över våra "defekter" är en slösad stund, en bit av våra liv vi aldrig får tillbaka.

Vi ska respektera och hylla våra kroppar för allt som dom klarar av, inte för hur dom ser ut. Fokusera på att ha ett hälsosamt och aktivt liv och låt vikten landa där den vill landa. Lämna den hatade kroppen någonstans i det förflutna, där den hör hemma. 

När jag som barn såg ditt foto där du hade din vita baddräkt, såg mina ögon sanningen:
Mina ögon såg kärlek, skönhet och visdom. Mina ögon såg min mamma.”

Text från http://www.randomhouse.com.au/books/julia-morris/dear-mum-9781742758947.aspx
Foto från: http://www.abeautifulbodyproject.com/
Översatt av Erika Ulvstranden

Ha ni så bra i helgen, så hörs vi nästa vecka =)