Torsdagsvägning

Idag ska jag jobba redan på morgonen men kunde inte vänta tills imorgon för att väga mig och skriva till er. 

Min viktuppgång gjort mig riktigt nedstämt och jag undrade om det vände för mig.

Självklart känns det som stor bakslag då sist jag vägde (igen) 88, 5 kg. Veckorna innan tappade jag inte heller så mycket så nu hade jag inte så stora förhoppningar.

Men jag blev mycket glad över denna veckas resultat. Det är minus 1,2 kg och det betyder att jag väger idag 87,4 kg. Bra siffra om ni frågar mig så jag är mycket nöjd!

Nästa vecka, på onsdag, ska jag och min son besöka Birgitta, för hans 2 veckors och min 6 månaders kontroll. Känns lite pirrigt, för troligen kommer jag att väga lika mycket som sist… Men som med många saker i livet så även med viktnedgången med aspire kan det gå upp och ner. Och då beror det inte på aspire ska jag säga, bara på personen som inte sköter sig, haha.

Martin fick ändrade doser på sitt insulin. Drastiska nedskärningar blev det och han mår bättre. Det finns måltider då han inte tar korttids insulin alls och tyvärr hans sista måltid för dagen spolas inte. Hemskt, med tanken på att det är så viktigt att spola just kvällsmat! Men för att inte hamna på mycket låg glukosnivå under natten och för att inte behöva stoppa i sig mat vid 2-3 tiden så valde vi att göra så. Och så kvällsmaten består bara av liten frukt och liten skal fil eller yoggi. Än så länge innan kroppen vänjer sig så får han göra så. Det resulterade ändå inte med någon viktuppgång för hans skull. Från och med att han började spola förra tisdagen så gick han i alla fall ner 2,5 kg. Så han är nöjd.

Jag läste på facebooken en text som en av mina vänner länkade där och var bara tvungen att lägga upp den här. Det väckte funderingar hos mig. Varför vill jag själv gå ner i vikt?

Jag ska inte ljuga och säga att det är bara av hälsoskäl. Den största orsaken är för att vill se bra ut. 

Jag vill vara smal för att passa i kläder som andra kan ha, jag vill ha acceptans och respekt från andra. För jag får det mer nu än jag fick innan, som att min kropp var viktigare än min hjärna och själ. Sedan att jag mår bättre är bara bonus. Konstigt egentligen att hälsan var på andra plats i prioriteringen. Oavsett vad var orsaken till mitt beslut så ångrar jag inte det och är tacksam för möjligheten =)

”Jag var 7 år gammal när jag upptäckte att du var tjock, ful och äcklig. Fram tills den stunden trodde jag att du var vacker, i varje mening av ordet. Jag minns att jag brukade titta i gamla fotoalbum och se dig poserandes på en båt. Din vita baddräkt såg så glamourös ut och du såg ut som en filmstjärna. När jag hade tillfälle brukade jag leta upp den där baddräkten i en gömd vrå och fantisera om hur jag skulle använda den när jag äntligen såg ut som du. 
Men allt förändrades den kvällen då vi klädde upp oss för att gå på kalas och du sa: "Se på dig, så smal och vacker! Se på mig, tjock, ful och äcklig!"
I början förstod jag inte vad du menade. 
"Du är inte tjock! sa jag med ett barns oskyldiga blick. Du svarade "Jo, älskling. Jag har alltid varit tjock, även när jag var barn."
Under kommande dagar fick jag flera smärtsamma uppenbarelser som förändrade mitt liv. Jag lärde mig att:

1. Du är tjock, för mammor ljuger inte.
2. Att vara tjock är att vara ful och äcklig.
3. När jag växer upp kommer jag att vara som du, vilket betyder att jag kommer att bli tjock, ful och äcklig.

Flera år senare såg jag tillbaka på vår konversation. Som min första, viktiga förebild, lärde du mig att tänka samma om mig själv.

Med varje suck framför spegeln , med varje otroliga diet som skulle förändra ditt liv och med varje skuldfyllda matsked av "jag borde verkligen inte", lärde jag mig att kvinnor skulle vara smala, för att bli respekterade. Kvinnor borde fokusera på sitt utseende då deras värde baseras i deras skönhet. Precis som du, spenderade jag mitt liv med en känsla av att vara tjock. När blev att vara tjock en känsla? Eftersom jag visste att jag var tjock, visste jag att jag var värdelös.

Men nu när jag är vuxen och även jag en mamma, vet jag att det inte är rättvist att beskylla dig för min syn på mig själv. Jag förstår nu att även du var en produkt av en generation kvinnor som fick lära sig att avsky sig själva.....

..... Jag förstår nu hur det är att växa upp i ett samhälle som säger att det viktigaste som kvinna är att vara vacker. Ett samhälle som samtidigt sätter ett ideal som är omöjligt att nå. Jag förstår även smärtan det är att internalisera detta budskap. Vi har förvandlats till våra egna fängelser och vi straffar oss själva dagligen när vi inte når idealen. Ingen kan vara så grym som vi är mot oss själva. 

Den här galenskapen måste få ett slut. Vi förtjänar något bättre än att sitta och ha negativa tankar om oss själva och våra kroppar. 

Din kropp är perfekt. Den ger dig möjligheten att skapa ett leende och sprida glädje. Den har armar för att kunna krama den du älskar. Varje stund som vi spenderar med att må dåligt över våra "defekter" är en slösad stund, en bit av våra liv vi aldrig får tillbaka.

Vi ska respektera och hylla våra kroppar för allt som dom klarar av, inte för hur dom ser ut. Fokusera på att ha ett hälsosamt och aktivt liv och låt vikten landa där den vill landa. Lämna den hatade kroppen någonstans i det förflutna, där den hör hemma. 

När jag som barn såg ditt foto där du hade din vita baddräkt, såg mina ögon sanningen:
Mina ögon såg kärlek, skönhet och visdom. Mina ögon såg min mamma.”

Text från http://www.randomhouse.com.au/books/julia-morris/dear-mum-9781742758947.aspx
Foto från: http://www.abeautifulbodyproject.com/
Översatt av Erika Ulvstranden

Ha ni så bra i helgen, så hörs vi nästa vecka =)

Strul

Det är aldrig roligt att vara sjuk. Jag är dock mycket bättre idag och kommer att kunna jobba imorgon. Och det är jag mycket glad över.

Problemet här hemma är att Martin inte är så bra som vi väntade oss. Alltså det är inget fel på honom när det gäller ingreppet. Han är helt återställt och kan tom ligga på magen! Ingen smärta någonstans, det går jätte bra med att tugga och spola också. Det som är lite skrämmande är han socker fall. 

Man borde vara lite insatt i diabetes typ 1 för att förstå problematiken men jag ska försöka förklara.

Innan fastan och sedan ingreppet behövde min son s.k. långtidsverkande insulin, både på kvällen och morgonen i 32 och 26 enheter. Sedan till varje måltid behövde han s.k. korttids eller snabbverkande insulin. 

Dosering av den andra varierade beroende på hur mycket han åt och hur mycket kolhydrater han stoppade i sig. Men doserna var mellan 20 till 45 till måltider. 

Vi räknade med att det kommer att ändras. Vi fick minska insulinets doser redan under fastan. Nu när han äter vanlig mat, dock passerat, räknar vi att doserna borde vara mindre pga. tömningen. Självklart måste man experimentera för att kunna lära sig hur kroppen funkar och vi väntade oss att det kan vara lite upp och ner.

Det är mycket konstig och faktiskt oväntat att han sjunker med sockret så himla mycket. När han kollar glukos värden på morgonen så ligger han mellan 5-6, alltså normalt (förklarar senare varför). Sedan äter han frukost, ta ca 20 enheter insulin, väntar 20-30 min, tömmer och kollar socker igen efter en timme. Då ligger han plötsligt mycket högt. Han väntar halv timme till och då plötsligt ligger han på ca 12 – 14 (det är mycket för högt). Han får ta en extra dos insulin för att sänka glukosen.

Sedan är det lunch. Samma procedur upprepas som vid frukosten med bara ca 10 enheter insulin (med mer mat än till frukosten) och efter en timme är det 5 till 6 på mätaren!

Han äter sin middag (tar inget insulin alls) och sedan börjar cirkus. Han blodsocker sjunker! Vad han än äter och som sagt utan insulin så sjunker han till 2,5 och till och med lägre så att mätaren kan inte visa annat än ”low”.  

Sist var han så låg så snabbt att till och med hans tunga domnade och han blev helt skakig. Då finns det inget annat alternativ än att stoppa i sig snabbt sötsaker och försöka höja blodsockret till normalnivå igen.

Efter denna ”behandlingen” får han i alla fall äta typ en banan eller annan frukt för att kunna ligga på 5-6. 

Det som skrämmer oss är att när han ska sova sjunker sockret igen. Det händer varje natt då han vaknar vid 2- 3 tiden och är mycket låg. Då börjar stressen för att höja blodsockret igen. 

Det är jätte jobbigt och vi vet inte vad vi kan göra åt det. 

Att minska långtidsverkande insulin doser hjälpte inte, lika lite som att inte ta något insulin alls till maten! Just nu är det bara att vänta till måndagen då hans diabetes sköterska ska ringa oss och prova olika taktiker inför natten.

Det känns lite oroligt för mig att jag ska bli borta hemifrån på mitt dygnspass. Jag vet att han är vuxen människa, men man blir så sårbar och snabbt dålig med socker fall.

Hoppas att det ordnar sig snart.

Ha ni så bra så hörs vi =)

Det hårda straffet

Har man hoppat över spolningar i 3 dagar och under tiden ätit kaka, ätit vanlig mat och druckit lite drinkar så borde man räkna med att gå upp i vikt. Men jag trodde inte att straffet blir så hård. Jag har plussat… 4 kg!!! Inte fasiken kunde jag tro att det skulle vara så mycket.

Nu tänker jag ta konsekvenserna och jobba på att komma tillbaka på spåret. Fast just nu är det inte heller så många spolningar för min del. Jag orkar inte äta, dricker för det mesta bara. Jag är förkyld, med feber, har ont i halsen och ingen aptit alls. Halsfluss, fick jag veta och det betyder antibiotika igen. Plus att min ”kamp” med nr2 är inte heller avslutat.

Idag väger jag alltså 88,5 kg, usch, ingen rolig siffra.

Hela den situationen väckte en del tankar. Hur klarar sig de som har slutat spola? De går inte upp i vikt. Är det så fel bara på mig? Kommer jag att behöva tömma under resten av mitt liv? Jag är lite nere nu pga. vikten. Det var inte värt att slarva även om det var förbaskat roliga dagar.

Jag har varit med mina kompisar i Polen och det var massor av skratt. Jag är i alla fall jätte nöjd med resan och sällskapet!

                                                 

Här sitter jag på Polenfärjan med mina kompisar

Martin kortade sin slang i tisdags och började spola. Det går jätte bra för honom och han mår bra nästan hela tiden. Nu är det bara att lära sig på nytt hur mycket insulin ska han ha till måltider. Men det kommer också och det blir så roligt att kunna minska med insulin intaget, det bidrar ju till viktnedgången! Än så länge pendlar det lite med sockret och det är lite svårt att veta hur kroppen reagerar. Han har vaknat nu två nätter i rad pga. att han var lite låg. Då menar jag att hans socker har legat på ca 2,3 eller att mätaren visade bara ”low” utan siffror. Då är det bara att stoppa i sig (tyvärr) lite mat och inte spola det. Men det blir bättre snart då kroppen vänjer sig och han lär sig genom att experimentera helt enkelt. Det finns inte en annan väg att ta så det är bara att vänta ut även denna period.

Steg för steg från lång till kort slang och äntligen en "plupp" för att spola =)

Nu orkar jag inte skriva mer, är nästan yr av att sitta här så länge. Ta han om er så hörs vi snart.

Hejsan, hoppsan =)

Det är torsdag och min vägnings dag. Jag trodde att jag skulle gå upp denna vecka med tanke på hur det gick för mig de tre sista veckorna och att det var både Påsk och min födelsedag. Jag får erkänna att det slank in påsk must och kaka under de dagarna.

Men jag är glad att det blev minus 0,5 kg, så idag väger jag 84,5 kg. Hoppas att denna trend håller i sig och jag kommer att gå ner i vikt igen. Fast nästa torsdag blir jag glad om jag får ha samma vikt som idag… Det finns planerat fusk och uteblivna spolningar, men jag får ta itu med detta senare.

Här om dagen läste jag artikel om att Frankrike, efter Italien och Grekland förbjöd alla modehusen att anställa modeller som har BMI under 18. Många kommentarer fanns det och alla hyllade lagen. Människor kommenterade bland annat att det var på tiden och att det blir bättre förebilder för unga tjejer. Men normalvikt börjar vid 18,5 och jag är ganska säker att de kommer hålla sig bara på den tillåtna gränsen. Hoppas att det blir iaf bättre nu för alla de undernärda modellerna =)

Inte så länge sedan kollade jag BMI tabellen för min egen skull. Jag som kände mig rätt så fin och så mycket smalare, haha. 

Gränsvärden för BMIdefinierade av WHO.[1]
Viktklasser	BMI
Undervikt	mindre än 18,5
Normalvikt	18,5–24,9
Övervikt	25,00–29,9
Fetma grad 1	30,0-34,9
Fetma grad 2	35,0-39,9
Fetma grad 3	mer än 40

Ja, vad ska man säga? 31 BMI betyder att det är ”Fetma grad 1”. Usch, jag borde inte kolla på sånt! Det kan man deppa över i veckor, lol.  Och jag vill helst glömma vart jag började.

Jag bara undrar hur kommer jag se ut när jag kommer att ligga på 24,9 BMI? Kommer jag att gilla mig själv mer då? Än är det lång väg ditt och jag ska faktiskt försöka slappna av igen och sluta tänka på det.

Ikväll ska jag åka till Polen med mina två kompisar. Vi ska vara där under fredagen och kommer tillbaka på lördag morgon. Jag är himla glad över utflykten. Det bli polsk mat, en del att handla och fantastisk sällskap med massor av skoj. Kul med lite avslappning, jag behöver det.

Martin är tablettfri sedan fredags, inga smärtstillande alls. Han har fortfarande svårt att sova på sidan och det svider lite runt hållet då han rengör det men annars mår han toppen! Fast han har svårt att spela sin wow. Inte viktigt, som en del kan säga men för oss är det våran intressen så jag lider med honom. Att sitta stilla framför dator och vara uppmärksam i några timmar kan vara krävande. 

Jag själv fick låta bli i två veckor efter ingreppet.

Men för övrigt är jag glad att han mår så bra. På tisdag ska han till Birgitta och korta slangen. Då får han äntligen börja spola. Vi får se hur många stopp blir det på vägen, haha. Fast allt är det är mödan värd! Helt nytt liv och bättre mående väntar på honom. Och jag kommer vara här till hands när det behövs och försöka ge alla möjliga tips.

Ta hand om er och trevlig helg =)

Skärtorsdag och vägning

Jag vet inte vad jag ska säga… Det är tredje vecka med skit resultat. Och sämst hittills!

Allt går bra med spolningar, jag mår också bra, jag fuskar inte… och det stå stilla. Det har inte ändrats någonting på vågen. Samma 85 kg som förut! Usch, inte kul alls, men jag får vara nöjd att det inte går upp då, eller?

Så känner jag mig nästan nu. Alltså jag gillar mer än förr hur det ser ut med kläderna på, men utan är det annan femma. Därför vill jag komma till mitt målvikt fortare. Jag vill hålla vikten, för bara det kommer att ta tid, och sedan operera bort det som ska bort. Jag vill känna mig attraktiv i alla lägen. Och just nu känns det att mitt mål är himla långt ifrån mig =(

Men nog av gnällandet även om jag känner mig lite nere just nu får jag försöka tänka positivt.

Min son mår bra fast han har ont. Men som jag skrev tidigare inte på så långa vägar som jag hade. Det rinner ingenting och när han byter kompress så är kompressen helt torr. Ont känner han i stort sätt bara när han ska röra på sig. Typ då när han ska stiga upp från sängen, eller när han nyser, ni vet vad jag menar. Han har även lite svårt att sova, för det gäller bara att ligga på ryggen som han tycker kan vara lite jobbigt. Fast redan nu har han provat att sova korta stunder på höger sida. 

Och allt detta är jag både glad och tacksam för. Skönt att det inte är värre än så. Och snart kommer det att ändras till bättre, så det är bara att stå ut. Små svårigheter att stå över i jämförelsen med vinst!

Det blir inte något påskfirande hemma hos oss.  Martin har ju sina måltider i form av dricka och jag ska jobba söndag till måndag pass. Vi får ta det nästa gång och då ska vi vara glada och smala båda två, haha.

Nu vill jag önska er alla Glad Påsk och hoppas att ni ska ha sköna dagar framför er =)

Dagen ”D”

Efter lång väntan äntligen hände det och min son opererades. Vi fick tid kl. 9.30 och sedan ett telefonsamtal att tiden blev ändrat och han skulle vara i Karlshamn redan klockan 7.30. Eftersom han skulle opereras under narkos så var det viktigt med att duscha både på kvällen och morgonen. Så jag var uppe redan klockan 4 och han vid 5, haha.

Strax efter 6 var Martin, jag och hans pappa på väg till lasarettet. Vi kom ditt några minuter efter 7 och kassorna var inte öppna än. 

                                        Här står vi i väntan på att kassorna ska öppnas =)

Vi kom till avdelningen och blev välkomna av en mycket trevlig sköterska med namnet Maj-Lis. Som vanligt kollade de allt som skulle kollas och Martin fick byta om.

Strax därpå kom Maj-Lis och berättade att tyvärr blev det ändring i planerna och han skulle inte opereras nu. Det blev miss och tiden ändrades. Jag behöver inte säga att det blev en pina att vänta längre, men vad ska man göra…

Erik, kirurgen som opererade Martin, hälsade på oss och berättade hur operationen skulle gå till. Om de inte hittade en ljuskälla igen så skulle Martin få ett annat snitt ovanför naveln där kameran skulle in. Men om allt skulle gå bra skulle de sätta slangen som vanligt fast fortfarande under narkos.

Under tiden fick Martin ett dropp med glukos och insulin. Tyvärr sockret höjdes för mycket och droppet blev bortkopplat efter bara halvtimme. Henrik, Micke och Birgitta kom till oss vid hav nio och Martin togs för operation strax efter tio.

Det tog lite mer än en timme och vi fick besked att allt gick bra. De behövde inte snitta honom extra mycket! Skönt att det gick så bra och att de är så himla professionella.

Vi fick komma till uppvaket efter operation och där skulle Martin ligga minst en timme. Han hade mycket ont så han fick smärtstillande även där, det resulterade att han fick stanna en timme till, haha.

Mikael och Henrik kom och ”monterade” knappen och kortade slangen. Efter det var det bara att vänta en stund innan vi fick åka hem. Martin fick även en spruta mot illamående eftersom han kräktes. Vi hämtade rullstolen och vi rullade honom till bilen för han var lite snurrig, men envis som synden att han ska hem!

Vi kom hem vi 15:00. Trötta som vi var sov en stund (skönt att han kunde somna). Konstigt nog så klagade han mer på ont i axel än i magen. Det gör han även idag. 

Självklart är det inte så att han kan springa eller så, men han mår faktiskt mycket bättre än jag har gjort efter mitt ingrepp. 

Just nu har han ont men det är mycket hanterbar med hjälp av mediciner.

Vi är mycket tacksamma för all hjälp och bemötandet vi fick igår. Vi vill båda även tacka hela teamet för så bra arbete de utförde =)

Nu är det bara att vänta ut smärtan och läkningsprocessen och börja ett helt nytt liv. 

Ta hand om er så hörs vi.