Vägning och träff

I torsdags vägde jag 87,5 kg, så ni förstår att det inte fanns några wow-upplevelser eller hurra-rop. Jag kan inte påstå att jag inte är glad att det går ner men jag skulle vara gladare om det blev mer, haha.

Martin har gått ner sammanlagt nu 21 kg, så det går stabilt och bra för honom.

I fredags hade vi alla ”pluppare” träff här i Karlskrona. Jag har tagit ledigt och både Martin och jag promenerade vi för att träffa de andra. Tyvärr inte alla kunde komma men det var iaf 30 tal av oss tillsammans med anhöriga och vänner. På träffen fanns det också vår sköterska Birgitta, kirurgen Henrik och MinaMedicals Mikel och Ina.

Vi hade minglat lite medan vi åt och sedan blev det uppvisning.  Vi agerade modeller och gick på catwalk, haha. Först i våra gamla ”feta” kläder och sedan så som vi ser ut nu. Tyvärr inte alla vågade sig på detta. Jag tyckte att det var skit skojigt. Jag skulle nog inte vågat göra det någon annan stans men där kändes det helt ok! De flesta av oss var ju i samma sits.

Vi hade jätte trevligt och allt var ordnat på så fint sätt. Och det var jätte roligt att träffa andra som man bara känner från facebooken.

Jag vill passa på och tacka alla inblandade för det jobb ni har gjort med att ordna träffen och alla andra för sällskap =)

Här kommer det lite bilder som Martin har tagit på mig och vid nästa inlägg kommer jag att visa flera som var tagna av fotografen.

Jag vill avsluta med att önska alla de mammor där ute en fantastisk ”Mord Dag”. Hoppas att ni alla ska ha det jätte skönt!

Till min egen underbara Mamma vill jag bara säga: Tack för att du alltid finns för oss. Vi älskar dig!

Brakuje słów, aby podziękować za matczyną odwagę, cierpliwość, dobroć, zrozumienie, a tak bardzo chcę wyrazić wdzięczność właśnie Tobie Mamo. Najbardziej kochającej z Mam

Vägning igen

Då var det dags att kolla vikten igen. Jag jobbade tidigt i torsdags och igår var jag helt enkelt inte ens sugen att starta dator så det blev inlägg först idag.

Som ni vet så vägde jag förra veckan 88,4 kg. Idag väger jag 88 kg. Spolningarna har gått bra och jag har inte fuskat, så jag undrar hur länge kommer det att hålla i sig. Går segt som attan och jag inte kan ens tappa de kilon som jag gick upp med.

Jag har lite ont runt slangen och en del rodnad som kliar. Det rinner lite mer än vanligt också, vet inte vad det beror på. Inte så att jag lider mycket av det men lite irriterande är det i alla fall. Annars är allt bra med mig förutom humöret som är lite upp och ner, haha.

Martin har nu tappat 20 kg från startvikten! Han mår bra och till och med han ser att det är ändringar i utseendet. Jag är så glad för hans skull.

Ha ni fortsatt trevlig helg =)

Jag har inte glömt, behövde bara liten paus =)

Hej på er alla glada. Det var ett tag sedan jag skrev här. Hade lite strul och var lite deppig över det. Jag vet inte om jag vågar hoppas att det blir allt bra nu.

Som ni vet så vägde jag för 2 veckor sedan 88,4 kg. Idag är jag glad att jag väger lika mycket…

Förra torsdagen har jag och Martin åkt till Polen. Jag hade förbeställt frukost och kvällsbuffé som vi skulle äta på båten. Allt var bra tills jag skulle tömma och spola frukosten.

Kopplade på konnektor, allt var som vanligt, inte alls trögt eller så. Då började det forsa mat från alla håll. Min knapp gick sönder och en del av den stannade i konnektorn! Vad gör man då? Man trycker fingret mot hållet och skriker till sonen på hjälp, haha. Det är jädrans tur att jag har för vana att ta med mig klämman överallt jag går. Tyvärr var jag inte så smart och tog inte med mig aspirekitet som vi har när Birgitta kortar slangen.

Tänk ni nu att ni står på toa på båten, har hela dagen framför er att gå på stan, handla, kolla på saker, ja, ha roligt och ni ha en söndrig knapp.  Hur vi än försökte så kunde vi inte pilla bort knappdelen från konnektor. Så det var bara att ha klämman på och en riktigt lös tröja och försöka ha roligt iaf. Det första jag köpte var ett bandage på apoteket och lindade den runt mig. Det skav och kändes konstigt men stack inte ut så mycket.

Jag vågade inte äta något när vi var i Gdynia. Däremot har jag ätit buffén på kvällen och sedan var det bara lossa på klämman, spolningen uteblev men en del åkte ut…

I lördags ringde jag Birgitta och hon lovade mig att hjälpa mig på söndag, hon var inte hemma så jag fick klara mig till dess. Jag var mycket tacksam för att hon var villig att hjälpa mig under helgen. Jag försökte mig på att dricka och tömma men jag bara klöks och mår riktigt illa av att dricka så mycket så det blev samma sak som innan, bara lossa på klämman igen.

Jag skulle inte vara mig själv om jag ändå inte försökt att åtgärda problemet. Jag lyckades att pilla bort knappdelen från konnektor och självklart med hjälp av verktygen sätta ihop knappen. Jag har aldrig varit uppmärksam på hur Birgitta gör när hon kappar slangen så jag gissade bara. Och visst ”lyckades” jag. Men då satt jag den helt klart fel och kunde inte koppla konnektor och kunde inte spola alls! Jag var trött, besviken och arg och till slut ville jag bara skita i allt. Plus att det började göra ont runt hållet vid minsta beröring.

Så lördagen blev med bara lite mat och inga tömningar. På söndagsmorgon orkade inte min son kolla på min ledsna min och gav mig direktiv att lägga sig på soffan. Han tog verktygen och agerade sjuksköterska, haha. Han lyckades på riktigt att sätta knappen som det ska vara och äntligen kunde jag tömma lunchen.

När Birgitta ringde så allt var klart och jag behövde inte hennes hjälp längre. Men på kvällen började det rinna lite från knappen efter spolningen. Inte mycket men tillräckligt för att svida och irritera redan mycket irriterad hud. För jag fick även eksem runt hållet. Jag trodde att det var bara tillfälligt och på måndag åkte jag till jobbet som vanligt.

Varje dag blev det lite mer läckage och till slut fick jag be Birgitta om tid för att kolla vad som är fel. I onsdags kapade hon slangen, kollade knappen (tydligen var inget fel på den) och gav mig en ordentlig förklaring hur man gör om det skulle hända igen, haha.

Så efter alla dåliga och uteblivna spolningar är jag faktiskt glad att jag inte gick upp!

Min älskade son mår bra! Hans socker har stabiliserat sig, spolningarna går bra och det finns inga bekymmer. Jag kan stolt informera alla att han har tappat 18 kg.

Ha ni så skönt i helgen =)

Baby steps

Ni vet den känslan då man vill lägga av med allt? Alla har nog någon gång upplevt det. I mitt fall var det rätt så ofta. Med att sluta röka, sluta banta, sluta med andra saker…. Jag orkade helt enkelt inte, gav upp och hamnade oftast i destruktiva beteenden.

Efter min viktuppgång började det röra sig neråt igen och även om jag var lite deppig så hittade jag motivationen och massor av förklaringar (så klart!) varför det gick som det gick. Jag blev glad att det började röra sig neråt på vågen. Sedan kom det vecka då jag hade extrem ont i magsäcken. Jag kunde inte spola alls. Provade, kämpade och gav upp. Det gjorde helt enkelt för mycket ont. 

Jag har fortfarande ont men inte mer att jag kan uthärda det och jag försöker nu med omeprazol, så kanske det hjälper.

Och vad hände då när man inte kan spola bra? Jag var tillbaka på 88,4 kg vikt! Så nu i torsdags blev jag inte överraskad precis med ledsen blev jag i alla fall. Kändes lite som att svarta moln vill inte lämna min himmel. Jag kunde inte ens skriva av mig, allt kändes bara skit och mina tankar gick åt att bara lägga av, som vanligt ska jag säga.

I fredags pratade jag med min fina mentor och det blev lite bättre. Jag tror egentligen inte att jag ville lägga av med aspire men det var helt enkelt slut på all motivation.

I lördags ställde jag mig på vågen när jag kom hem från jobbet och jag väger 87,9 kg.

Jag vet att det går upp och ner i veckan och att man inte ska bry sig om det, väga sig bara en gång per vecka för att få rätt resultat. Men jag behövde lite uppmuntran.

Så nu ska jag ta ”baby steps” med min viktnedgång, ska inte förvänta mig något, bara ta det som det är och göra mitt bästa. Men största resan får jag göra i huvudet, som vanligt.

Ibland undrar jag vad är det för fel med mig egentligen… Nog med gnäll, nu till något mycket roligare.

Martin har gått ner 5 kg på de två veckor som han började tömma och han mår mycket bättre nu. Hans sockerfall är under kontroll och han behöver inte stoppa i sig extra mat!

Sammanlagt har han gått ner 15 kg och till och med han börjar se att det är skillnad =)

Jag vill ta tillfället till akt och svara på en fråga som jag fått några gånger.

Frågan lyder: ”Om du ska nu spola ca 30 % av den maten som du äter, varför då inte äta 30 % mindre?”

Som ni säkert förstått så har jag, som många andra överviktiga personer, problem med maten. Jag kan bara jämföra det med andra missbrukare som alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare, ja, you name it.

Jag kunde helt enkelt inte kontrollera min ätande. Jag provade allt möjligt under alla åren och till slut konstaterade jag att jag helt enkelt inte klarar det själv och behöver hjälp.

Skulle människor säga till en annan missbrukare: ”ta bara ett glas mindre eller spela bara på lotto…” De andra missbruken kan man faktiskt hålla sig undan genom att undvika det som utlöser de, men vad gör man när man inte kan leva utan mat?

Aspire är ett fantastiskt verktyg som hjälper mig och många andra med mitt problem. Jag bara måste citera en kvinna som gjorde ingreppet förre mig:

”När folk frågar så är det så lätt att dra upp tröjan och peka på knappen samt säga att det är denna som hjälper mig. 
De jag pratar med blir ganska ofta helt fokuserade på själva spolandet och fastnar där i tanken på hur äckligt det är med mat från magen. De lyssnar inte på fortsättningen.
I själva verket så är spolandet bara en del i hela sammanhanget. Först och främst så är det tuggandet ju. 
Lär man sig inte det så funkar det inte. Att vara medvetande i sitt ätande. Inte medvetslös! I ätandet lägger jag in allt från att välja mat, tillaga mat, äta samt spola.
Motsatsen till medveten är medvetslös. Jag kan fortfarande äta medvetslöst för det är ett gammalt beteende som sitter så djupt kvar, och det är lätt att hamna där igen. Att använda Aspiremetoden är att lära sig att inte äta medvetslöst utan medvetet.
Det går åt tid och ork. Det är enklast att välja den lätta vägen vilken är snabbäten mat och den är oftast mer kaloririk. Mat som du kan köpa eller laga som du är van vid. Varför blev du överviktig?
Så när jag presenterar denna metod i fortsättningen så ska jag börja med att berätta att det viktigaste är att ge sig själv TID!!! Och, att denna metod ger mig möjlighet och hjälp att göra det. Tid att tänka! Tid att tugga! Tid att spola! Tid att gå ner i vikt! Ingenting behöver gå så snabbt!
Att ge sig själv tid är alltså det viktigaste i denna metod.
Ja, jag vet… jag har pratat om mitt "Fast-Forward-trick" förut, och ibland måste man ju anpassa sig till omgivningen. Känslan är dock bättre om man låter det ta just TID! Det är min erfarenhet.
I denna tanke vill jag också påminna om vad jag belyst innan. I USA heter metoden Aspire Assist. Utrustningen är "Assistenten". Du är chefen över arbetet och tar hjälp av assistenten för att få viktminskningen att fungera. När du nått ditt mål behöver du ingen assistent längre, men du står där med ditt beteende. 
Ta dig tid att lära dig grunderna i normalt ätande för att kunna leva HELA livet ut! Själv är jag absolut inte "hemma" vad gäller mitt beteende, och det är ett dagligt arbete att leva!”

Fantastiskt skrivet och jag skulle intet kunnat förklara det bättre! Jag har lång väg att gå än och ibland är det svårt. Men jag ska INTE ge upp som alla andra gånger i livet.

Ha ni fortsatt trevlig helg, jag ska nu åka till jobbet =)