Aspire

Torsdagsvägning

Idag ska jag jobba redan på morgonen men kunde inte vänta tills imorgon för att väga mig och skriva till er. 

Min viktuppgång gjort mig riktigt nedstämt och jag undrade om det vände för mig.

Självklart känns det som stor bakslag då sist jag vägde (igen) 88, 5 kg. Veckorna innan tappade jag inte heller så mycket så nu hade jag inte så stora förhoppningar.

Men jag blev mycket glad över denna veckas resultat. Det är minus 1,2 kg och det betyder att jag väger idag 87,4 kg. Bra siffra om ni frågar mig så jag är mycket nöjd!

Nästa vecka, på onsdag, ska jag och min son besöka Birgitta, för hans 2 veckors och min 6 månaders kontroll. Känns lite pirrigt, för troligen kommer jag att väga lika mycket som sist… Men som med många saker i livet så även med viktnedgången med aspire kan det gå upp och ner. Och då beror det inte på aspire ska jag säga, bara på personen som inte sköter sig, haha.

Martin fick ändrade doser på sitt insulin. Drastiska nedskärningar blev det och han mår bättre. Det finns måltider då han inte tar korttids insulin alls och tyvärr hans sista måltid för dagen spolas inte. Hemskt, med tanken på att det är så viktigt att spola just kvällsmat! Men för att inte hamna på mycket låg glukosnivå under natten och för att inte behöva stoppa i sig mat vid 2-3 tiden så valde vi att göra så. Och så kvällsmaten består bara av liten frukt och liten skal fil eller yoggi. Än så länge innan kroppen vänjer sig så får han göra så. Det resulterade ändå inte med någon viktuppgång för hans skull. Från och med att han började spola förra tisdagen så gick han i alla fall ner 2,5 kg. Så han är nöjd.

Jag läste på facebooken en text som en av mina vänner länkade där och var bara tvungen att lägga upp den här. Det väckte funderingar hos mig. Varför vill jag själv gå ner i vikt?

Jag ska inte ljuga och säga att det är bara av hälsoskäl. Den största orsaken är för att vill se bra ut. 

Jag vill vara smal för att passa i kläder som andra kan ha, jag vill ha acceptans och respekt från andra. För jag får det mer nu än jag fick innan, som att min kropp var viktigare än min hjärna och själ. Sedan att jag mår bättre är bara bonus. Konstigt egentligen att hälsan var på andra plats i prioriteringen. Oavsett vad var orsaken till mitt beslut så ångrar jag inte det och är tacksam för möjligheten =)

”Jag var 7 år gammal när jag upptäckte att du var tjock, ful och äcklig. Fram tills den stunden trodde jag att du var vacker, i varje mening av ordet. Jag minns att jag brukade titta i gamla fotoalbum och se dig poserandes på en båt. Din vita baddräkt såg så glamourös ut och du såg ut som en filmstjärna. När jag hade tillfälle brukade jag leta upp den där baddräkten i en gömd vrå och fantisera om hur jag skulle använda den när jag äntligen såg ut som du. 
Men allt förändrades den kvällen då vi klädde upp oss för att gå på kalas och du sa: "Se på dig, så smal och vacker! Se på mig, tjock, ful och äcklig!"
I början förstod jag inte vad du menade. 
"Du är inte tjock! sa jag med ett barns oskyldiga blick. Du svarade "Jo, älskling. Jag har alltid varit tjock, även när jag var barn."
Under kommande dagar fick jag flera smärtsamma uppenbarelser som förändrade mitt liv. Jag lärde mig att:

1. Du är tjock, för mammor ljuger inte.
2. Att vara tjock är att vara ful och äcklig.
3. När jag växer upp kommer jag att vara som du, vilket betyder att jag kommer att bli tjock, ful och äcklig.

Flera år senare såg jag tillbaka på vår konversation. Som min första, viktiga förebild, lärde du mig att tänka samma om mig själv.

Med varje suck framför spegeln , med varje otroliga diet som skulle förändra ditt liv och med varje skuldfyllda matsked av "jag borde verkligen inte", lärde jag mig att kvinnor skulle vara smala, för att bli respekterade. Kvinnor borde fokusera på sitt utseende då deras värde baseras i deras skönhet. Precis som du, spenderade jag mitt liv med en känsla av att vara tjock. När blev att vara tjock en känsla? Eftersom jag visste att jag var tjock, visste jag att jag var värdelös.

Men nu när jag är vuxen och även jag en mamma, vet jag att det inte är rättvist att beskylla dig för min syn på mig själv. Jag förstår nu att även du var en produkt av en generation kvinnor som fick lära sig att avsky sig själva.....

..... Jag förstår nu hur det är att växa upp i ett samhälle som säger att det viktigaste som kvinna är att vara vacker. Ett samhälle som samtidigt sätter ett ideal som är omöjligt att nå. Jag förstår även smärtan det är att internalisera detta budskap. Vi har förvandlats till våra egna fängelser och vi straffar oss själva dagligen när vi inte når idealen. Ingen kan vara så grym som vi är mot oss själva. 

Den här galenskapen måste få ett slut. Vi förtjänar något bättre än att sitta och ha negativa tankar om oss själva och våra kroppar. 

Din kropp är perfekt. Den ger dig möjligheten att skapa ett leende och sprida glädje. Den har armar för att kunna krama den du älskar. Varje stund som vi spenderar med att må dåligt över våra "defekter" är en slösad stund, en bit av våra liv vi aldrig får tillbaka.

Vi ska respektera och hylla våra kroppar för allt som dom klarar av, inte för hur dom ser ut. Fokusera på att ha ett hälsosamt och aktivt liv och låt vikten landa där den vill landa. Lämna den hatade kroppen någonstans i det förflutna, där den hör hemma. 

När jag som barn såg ditt foto där du hade din vita baddräkt, såg mina ögon sanningen:
Mina ögon såg kärlek, skönhet och visdom. Mina ögon såg min mamma.”

Text från http://www.randomhouse.com.au/books/julia-morris/dear-mum-9781742758947.aspx
Foto från: http://www.abeautifulbodyproject.com/
Översatt av Erika Ulvstranden

Ha ni så bra i helgen, så hörs vi nästa vecka =)