Aspire

Dags att jobba

Så nu var det dags att börja mina helgpass. Ska jobba fredag till lördag och söndag till måndag. Hoppas att allt kommer att gå bra, för jag ska träffa Birgitta direkt efter jobbet på måndag. Jag ska ha 4 - veckors kontroll. Som det är nu, så är jag bara nöjd. Gillar däremot inte lasarettets våg, haha. Den visade sist 1,2 kg mer än min egen våg. Jag hade tänkt på varför det är sådan skillnad. Jag menar att de inte visar lika kan jag fatta, men så mycket? Men jag väger mig hemma alltid på morgonen efter toa besök och i bara underkläder. Det är annat än efter frukost med jeans och tröja på hos Birgitta. Fast även den på lasarettet borde visa att jag har gått ner i vikt. Och för att vara ärligt så bryr jag mig mer om vad min egen våg visar, jag väger mig ju minst en gång i veckan på den. Bara jag inte går upp nu! Jag får väl skriva hur det gick när jag kommer hem på måndag.

En annan tanke har väckts hos mig. All framgång hittills med viktnedgången gör att jag mår bra, men tänk om jag fastnar nu med en annan besatthet. Att bevisa för mig och mest för andra att jag kan gå ner i vikt? Det är ju så, att det går upp och ner med det som med allt annat i livet. Det är jag medveten om. Men jag vet också att jag har lätt att dra ner mig i olika sorters träsk.

Hur kommer jag att må när kroppen kanske säger stopp för ett tag? Kommer jag att vara deppig? Kommer jag att skämmas? Kommer jag att ta till hårdare åtgärder då vågen står stilla? Eller kommer jag att ge upp som så många gånger förr? För det finns fortfarande ibland en känsla i mig att jag vill vräka i mig mat som innan, ni vet bara äta utan att tänka på vad jag gör. Det hela har varit så omtumlande, jag vet, än är det så nytt. Men det är ständig kamp med mig själv och det kan kännas både lite tungt och roligt, riktig berg- och dalbana.

Jag vet att det är ingen tävling, att jag gör allt detta för att må bra. Och att jag gör det bara för mig själv. Men andras framgångar driver en också... 

Jag vill vara lika ”duktig” som andra. Jag vill bevisa att jag också kan. Och ärligt talat är jag rädd för att jag kanske inte är det. Det är så många kilo som jag måste gå ner för att uppnå BMI på 25, alltså normalvikt. Jag borde ge mig lite tid och inte vara rädd att det tar just tid. Det är ju inte som de säger, en snabbfix för viktnedgång, men fasiken jag vill! Jag vill vara snabbt normalviktig person och sedan hålla vikten för alltid.

Åt andra sidan måste man tänka positivt. Jag har hittills tappat i genomsnitt ca 3,4 kg i veckan. Om jag nu skulle tappa 1 kg i veckan i fortsättningen (om det går bra, det är bara önsketänka sig), så borde det ta bara 30 veckor! Och det betyder bara 7, 5 månader… Vad är det i jämförelse med hela vuxna livets övervikt? 

Jag får hoppas att till nästa jul ska jag förverkliga min dröm. Usch, egentligen vill jag inte tänka på det, men kan inte låta bli.

Ha ni så bra och trevlig helg till er alla!