Aspire

Besvikelse

 

Igår skulle det vara ”den stora dagen” för min son.

Vi åkte till Karlshamn och han blev mottagen vid kl. 13.00. Vägd, informerad och faktiskt inte alls visade någon nervositet. Jag var så himla nyfiken hur det hela går till och nu när jag redan hade gjort mitt ingrepp så ville jag så gärna se på om jag fick.

Min son sa att det var helt ok om jag ville vara med i rummet och nu var det bara att fråga personalen. Alla de snälla sjuksköterskor och läkare tillät mig att vara med i rummet under tiden som Martin låg på britsen! Fantastisk upplevelse ska jag säga. Jag försökte stå så att jag inte var i vägen men ändå alla var helt otroliga och tog sig tid för att förklara vad de gjorde!

Under tiden glömde jag nästan att det var min son som låg där och bara tittade. Självklart kom det då och då tanken att det är Martin som de gör saker med, men jag visste ju också att det är bara obehag inte ont han känner och att han inte kommer sedan ihåg någonting.

Om ni ursäktar mig mitt amatörspråk nu så kan jag förklara vad som sker där och vad som hände med Martin. Nu ska jag inte beskriva det i minsta detalj heller men bara som ni förstår.

Det är alltså så att patienten får lugnande och sedan något som Micke kallade för en "tequila shot” haha. Det är medel som gör att även om man är vaken så kommer man inte ihåg något. Helt fantastiskt medel om ni frågar mig och jag tror att alla som gjort ingreppet ska hålla med mig om detta.

Sedan får patienten en slang i magen och då är det Henrik (kirurgen) som för in den.

I denna slang finns det bland annat en kamera och en lampa. Jag såg hela vägen från munnen till tolvfingertarmen på Martin. De blåser lite luft i magsäcken för att kunna se om allt är bra där också (om det är för något annat också så uppfattade jag det inte).

Man släcker alla ljus i rummet och förväntar sig att man ska se ljuset från magen där man ska sätta peggen. Erik (kirurg) ska sätta peggen.

Under tiden alla pratar med patienten, de är så lugna och gulliga och inte alls irriterade om man nu gör tokiga saker. Man är så bra omhändertagen. Martin fick extra mycket sprutor för de försökte hitta ljuskällan från magen så det tog lite tid.

Martin har sin magsäck lite högre upp än vi andra, fick jag veta. Sedan eftersom de inte kunde se ljuset från magen så vet de inte om det är kanske tarmen eller lever som ligger ovanför magsäcken. Därför ville de inte riskera att punktera något viktigt och skada min son.

De jag kände först var besvikelse. Men jag är också så otroligt tacksam att det är de proffsiga människor vi alla ha med att göra! Jag menar det är självklart bättre att inte få peggen än att bli skadat för livet!

Sedan kom även lättnaden när jag fick veta att än finns det hopp. Att de fortfarande vill hjälpa min son. Att de inte ger upp.

Henrik skulle beställa samma dag skiktröntgen för Martin. De vill se vad som är i vägen för peggen. Sedan var det funderingar att ta Martin in i Karlskrona och under narkos göra titthålsoperation medan man sätter in slangen. Men då betyder det självklart att han måste vänta ett tag nu. Och att han måste fortsätta med sin fasta. Inte kul men i sådan situation är det allra bästa.

Så nu har jag en besviken kille hemma. Men efter att vi pratade så ser han fram emot att det blir gjort, de tråkiga är för honom bara fastan, haha.

Jag har tagit semester för att ta hand om honom och nu behövs det ju inte. Men det är en vikarie som är insatt för mig så jag ska vara hemma iaf.

Nu är det väntan igen och förhoppningar att det ska gå fort.

 

Jag vill be om ursäkt alla fackman om jag skrev något fel, ni får gärna lämna kommentarer som skulle kunna rätta det.

Och jag vill en gång till tacka alla kunniga människor för er hjälp med Martin =)

 

 

Ha ni så bra så hörs vi igen.