Vägning

 

Så är det vägning igen.

Jag har en svacka i motivationen. Jag är ju glad att det funkar och att jag får hjälp men… Känns liksom lite jobbigt att äta, spola, tänka vad man stoppar i sig hela tiden.

Jag har aldrig förr jobbat så länge på att tappa vikten, det har alltid tagit slut, jag tappade helt enkelt orken. Jag vet att det inte bli så nu men jag känner igen mig. Det ska gå snabbt, annars är det jobbigt. Usch, att det är så svårt att ändra på det man har i huvudet.

 

Jag har faktiskt känt att jag stod stilla denna vecka. Inte för att jag åt massa onödigt eller att spolningarna gick fel. Bara för att det brukar vara så. Bra resultat i två veckor så oftast blir det stopp efteråt. Jag vet inte vad det beror på men det hjälper inte heller när man är lite nere. Jag försöker att inte grubbla över vikten denna vecka. Så länge jag inte går upp så är det faktiskt bra.

 

Det har hänt att jag känner lite ont i magen och lätt illamående efter en del spolningar. Inte jätte smärtor men lite dov smärta som håller sig i ca halv timme efteråt. Vet inte vad det bero på men om det fortsätter så får jag kolla det.

 

Idag väger jag 91,8 kg, det är minus 0,5 kg från förra veckan. Jag får vara nöjd och fortsätta göra mitt bästa. Positiv tänkande, får jobba på det lite mer!

 

Min son har nu sin fasta på 1000 kcal/dag. Det är lite mer än 800, men det är fortfarande LCD och det är inte mycket mat. Jag lagar mat till honom och han tar nån shake då och då. Det går lite saktare ner men meningen är att han inte ska gå upp och att varje kilo ner är bonus.

Hoppas att vi får besked om röntgen fort, så att vi kan planera för operationen.

Det blir som det blir men väntan är alltid jobbigt, skönt att ha det begränsat med ett datum.

 

 

Ta hand om er så hörs vi nästa vecka.   

 

 

Besvikelse

 

Igår skulle det vara ”den stora dagen” för min son.

Vi åkte till Karlshamn och han blev mottagen vid kl. 13.00. Vägd, informerad och faktiskt inte alls visade någon nervositet. Jag var så himla nyfiken hur det hela går till och nu när jag redan hade gjort mitt ingrepp så ville jag så gärna se på om jag fick.

Min son sa att det var helt ok om jag ville vara med i rummet och nu var det bara att fråga personalen. Alla de snälla sjuksköterskor och läkare tillät mig att vara med i rummet under tiden som Martin låg på britsen! Fantastisk upplevelse ska jag säga. Jag försökte stå så att jag inte var i vägen men ändå alla var helt otroliga och tog sig tid för att förklara vad de gjorde!

Under tiden glömde jag nästan att det var min son som låg där och bara tittade. Självklart kom det då och då tanken att det är Martin som de gör saker med, men jag visste ju också att det är bara obehag inte ont han känner och att han inte kommer sedan ihåg någonting.

Om ni ursäktar mig mitt amatörspråk nu så kan jag förklara vad som sker där och vad som hände med Martin. Nu ska jag inte beskriva det i minsta detalj heller men bara som ni förstår.

Det är alltså så att patienten får lugnande och sedan något som Micke kallade för en "tequila shot” haha. Det är medel som gör att även om man är vaken så kommer man inte ihåg något. Helt fantastiskt medel om ni frågar mig och jag tror att alla som gjort ingreppet ska hålla med mig om detta.

Sedan får patienten en slang i magen och då är det Henrik (kirurgen) som för in den.

I denna slang finns det bland annat en kamera och en lampa. Jag såg hela vägen från munnen till tolvfingertarmen på Martin. De blåser lite luft i magsäcken för att kunna se om allt är bra där också (om det är för något annat också så uppfattade jag det inte).

Man släcker alla ljus i rummet och förväntar sig att man ska se ljuset från magen där man ska sätta peggen. Erik (kirurg) ska sätta peggen.

Under tiden alla pratar med patienten, de är så lugna och gulliga och inte alls irriterade om man nu gör tokiga saker. Man är så bra omhändertagen. Martin fick extra mycket sprutor för de försökte hitta ljuskällan från magen så det tog lite tid.

Martin har sin magsäck lite högre upp än vi andra, fick jag veta. Sedan eftersom de inte kunde se ljuset från magen så vet de inte om det är kanske tarmen eller lever som ligger ovanför magsäcken. Därför ville de inte riskera att punktera något viktigt och skada min son.

De jag kände först var besvikelse. Men jag är också så otroligt tacksam att det är de proffsiga människor vi alla ha med att göra! Jag menar det är självklart bättre att inte få peggen än att bli skadat för livet!

Sedan kom även lättnaden när jag fick veta att än finns det hopp. Att de fortfarande vill hjälpa min son. Att de inte ger upp.

Henrik skulle beställa samma dag skiktröntgen för Martin. De vill se vad som är i vägen för peggen. Sedan var det funderingar att ta Martin in i Karlskrona och under narkos göra titthålsoperation medan man sätter in slangen. Men då betyder det självklart att han måste vänta ett tag nu. Och att han måste fortsätta med sin fasta. Inte kul men i sådan situation är det allra bästa.

Så nu har jag en besviken kille hemma. Men efter att vi pratade så ser han fram emot att det blir gjort, de tråkiga är för honom bara fastan, haha.

Jag har tagit semester för att ta hand om honom och nu behövs det ju inte. Men det är en vikarie som är insatt för mig så jag ska vara hemma iaf.

Nu är det väntan igen och förhoppningar att det ska gå fort.

 

Jag vill be om ursäkt alla fackman om jag skrev något fel, ni får gärna lämna kommentarer som skulle kunna rätta det.

Och jag vill en gång till tacka alla kunniga människor för er hjälp med Martin =)

 

 

Ha ni så bra så hörs vi igen.

 

2 cm låter inte mycket!

 

I fredags har jag besökt Birgitta och jag kortade slangen. Det blev 2 cm som hon fick klippa bort, så nu kommer den inte fastna i allt. Och 2 cm är faktiskt en del när det sticker ut på magen!

 

Nu är jag jätte nervös. För idag kl. 13.00 ska vi vara i Karlshamn och min son kommer att få sitt ingrepp gjort. Jag vet att det kommer att gå bra men jag oroar mig iaf. Det blir så annorlunda när det gäller ens barn, även om barnet i frågan är en vuxen man, haha.

Han har gått ner 9 kg, lite mindre än jag då jag fastade.

Jag vet inte hur vi tänkte, men i mitt huvud skulle han börja fasta den 1/1… Han borde ha börjat, uppenbarligen, redan den 26/12. Men, men, gjort är gjort. Viktigaste att han har gått ner och att han är välkommen för att få sin slang i magen =)

 

Han är en kille som älskar att ligga på magen. Jag vet ju att det inte kommer att hända, iaf i början. Men jag försökte hitta på något som kan hjälpa honom.  Då kom tanken på en badring, haha. Rätt som det var bad jag min exman att köpa en på Jula och vi får se om det hjälper i framtiden. 

 

Ni vet, helst skulle jag velat att min son inte behövde göra något ingrepp alls. Jag tycker att han är en fantastisk ung man som han är. Omtänksam, respektfull, snäll, ja, inte perfekt men vem är det? Och det säger jag inte bara för jag är hans mor…

Men nu är det så att han är överviktig och har en del hälsoproblem som jag inte kan hjälpa honom med. Så jag ser aspire för honom som en chans för att må bättre inte bara fysiskt men även psykiskt. Jag är faktiskt glad att han tog den möjligheten att förändra sitt liv.

Han är för gammal för att jag skulle bestämma över honom. Jag kan fortfarande vägleda i visa aspekter men alla beslut ligger i hans händer nu. Men som en förälder vill man att ens barn ska må bra och skulle göra allt för att hjälpa till med hälsan.

Jag ser att, även om han försöker dölja det lite, (man ska vara tuff ju, haha) att han är glad att det börjar synas på kroppen redan nu.  Då blir jag också glad, såklart!

Älskade unge, jag hoppas att det ska gå bra för honom nu. Jag är lite orolig hur det ska går i framtiden med insulin och spolningarna. Men som jag sa förr, en sak åt gången. Jag vet att han klarar det också. Och vilka möjligheter kommer öppna sig för honom då även han få bättre självförtroende och vågar/vill mer! 

Nu känns det att jag har varit jätte virrig in mitt skrivande idag, men det är bara för att jag sov så dålig, är nervös och redan druckit mycket kaffe. Ni får ursäkta mig, det blir bättre nästa gång.

Tänk om två veckor står vi på toa båda två och spolar, hihi.

 

 

Ta hand om er, så hörs

 

 

 

 

Lite funderingar

 

Nyligen har jag läst på min aspire-kollegas blogg en sak som gjorde att jag började fundera lite över hela min situation.

Låt mig citera honom:

…” En tanke som jag brottats med ett tag är att alla säger att jag är duktig som fixar detta. Duktig för att jag går ner i vikt. Men fan det tycker inte jag. Vad är det som jag är duktig på? Koppla in en slang och tömma?”…

…” Vad jag menar är att jag fixar inte detta! Då hade jag ju inte varit fet. Det är aspiremetoden som gör det. ”…

…” Lite får jag väl ta åt mig. Skulle jag käka en massa skit skulle detta kanske inte fungera. Eller nått. Men i huvudsak är det hjälpen jag tar för att lyckas som gör att jag inte tycker att jag är duktig. Jag behöver Peggy för att jag inte kan själv! Är helt enkelt värdelös på att gå ner i vikt själv! :)”…

 

Mycket i det han skriver kan jag hålla med om. Men jag tycker också att visst är vi alla ”duktiga”! (Btw, jag gillar inte ordet ”duktig”. Tycker att det borde stanna på förskolans nivå, haha. Fast ibland är det bästa ordet, som jag kan hitta, för att beskriva vad jag menar.)

 

Men som sagt jag började fundera lite över mig själv efter jag läste hans ord. Jag som är stolt över mig och tycker att jag är bra för att jag klarar gå ner i vikt. Är det då jag eller slangen?

Är jag samma person som förr? Feta, misslyckade (nu menar jag viktnedgången bara) kvinna? Gör aspire hela jobbet åt mig?

Jag kan självklart bara tala för er vad jag tycker, men NEJ! Det är JAG! Jag har all rätt att vara stolt och kan med glädje ta emot beröm och ”klapp i ryggen”.

När jag bestämde mig för att prova aspire var jag redan i mitt huvud på väg till ett annat liv. Och fastan bara stärkte min beslutsamhet. Det blev en provning för mig.

Och aspire har förändrat mitt liv helt. Mest till det positiva ska jag säga =)

För vad är aspire? De har berättat till oss på första mitt möte med aspiregruppen, kan inte citera ordagrann som ni förstå: ”aspire och slangen är ett verktyg, hjälp som ni får i början, men jobbet efteråt är ert”.

Och jag vet att det är vårt jobb som gör att vi går ner i vikt. Det underbara som aspire ger är kontroll över mitt matmissbruk. För jag är ju missbrukare.

Visa mig en överviktig person som inte vet vad och hur man ska äta! Det är inte kunskap som saknas. Det är andra orsaker. Nu är jag inte en psykolog eller att har speciella kunskaper som ger mig rätt att analysera sådana problem. Men det lilla vett jag har säger att problemet med varför jag blev som jag blev sitter lite djupare inne.

 

Jag tänker inte förminska hjälpen av slangen eller säga att jag skulle klara mig utan aspire.

Skulle jag kunnat så skulle jag inte varit fet! Men hela mitt tankesätt runt maten förändrades. Och planeringar runt vardagen också.

Det tar tid att tugga maten tills den är ok för att svälja och spola utan stopp. Det tar även tid att spola. Det är inte ofta jag stoppar i mig sötsaker eller annat onödigt nu för tiden. Det är så att jag inte äter kött, förutom kyckling, för det är svårare att tugga.  Jag tuggar mat till mos, så det tar tid att äta, då hinner huvudet uppfatta att jag är mätt tidigare. Jag äter mindre portioner tack vare allt detta. Så det finns saker som jag fick ändra på. Inte för att det är jobbigt men det är bara annorlunda nu.

Skulle jag, ursäkta språket, skita i allt detta, så skulle jag inte gå ner i vikt med 10 slangar i magen. Men i takt med att jag är smalare så har jag tom börjat med lite motion! Haha, inget jag tänkte att jag skulle göra någonsin förr. Så där finns ändring också, som förhoppningsvis ska ge mig slankare och starkare kropp.

Och som sagt allt detta positiva tack vare aspire! Men det är jag som gör jobbet! Och det är jag som är "duktig"   xD

 

Ha ni så bra!

 

 

 

Torsdag och månadens bild

 

Jag har lovat mig att ta en bild på mig varje månad och nu är det dags igen. Hade hoppats att det skulle synas bättre hur det går för mig under tiden på min resa. Då menar jag det positiva, haha.

Det är nästan ingen idé att sätta någon bild idag, för det syns ingen skillnad från förra månaden. Men jag ska lägga ut den iaf. För att påminna mig i framtiden och visa till er andra att det kan vara rätt så stilla med ändringar i utseendet också. Då får man bara acceptera det och försöka sitt bästa i fortsättningen.

 

Jag väger idag 92,3 kg, jag gick ner denna vecka 1,4 kg och det är sammanlagt 23,7 kg från den 9/10 jag har kvar att tappa 24,3 kg.

 

Mått den 18/12 och 22/1

 

Vikt: 97,9 / 92,3 kg                                                                           

BMI: 36 / 33,9

Cm i midjan: 104 / 100 cm 

Kroppsfett: 51,72 / 48,86 %

Vikt på fettet: 50,63 / 45,1 kg       

 

Jag är riktigt glad att det har gått så bra för mig. Den stora skillnaden som jag ser själv är klädstorlek. Jag har haft 54/56, nu kan jag köpa kläder i storlekar 48! Helt otroligt!

 

 

Min son har gått ner nu 7 kg. Han har kvar fyra dagar till ingreppet. Och han börjar vara lite nervös, även om han inte vill erkänna det öppet. Jag är nervös helt öppet, haha, jag vet vad det hela gå ut på. Inte för att det är farligt eller att han inte klarar det, men jag är ju hans mamma. Jag vet också att om man har riktig otur så allt kan gå fel. Jag bara hoppas att han kommer ha det bättre än jag haft.

Jag har tagit ledigt från jobbet för att vara till hands när han behöver mig. Så de första 5 dagar är jag hemma och kan dalta med honom som han har gjort med mig =)

 

 

                                                          22/01                                   18/12

Svårt med språk

 

Det är svårt att kommunicera eller skriva i ett annat språk än modersmål. Ännu svårare är det om man inte kan ett språk och förlitar sig på andra medel…

I torsdags har jag pratat med min mamma på skype. Hon brukar försöka läsa min blogg så ofta hon kan. Så när vi pratar kommenterar hon och frågar om vad jag skrev. Det var lite överraskande att höra från henne att hon inte kan förstå varför jag använder så ovårdat språk här i bloggen!

Jag fattade inte alls vad hon menade, haha. Då bad hon mig att översätta mitt sista inlägg till polska. Ja, jag måste säga att det inte var lätt att förstå vad jag skrev eller menade… Översättningen är helt obegriplig och inte nog med det, så min inte så grova ”skit va roligt” blev översatt till riktigt fult svordom i polska. Tur att det jag skriver läser oftast de som känner mig privat. Så i söndags kunde jag skratta åt allt även med min bästa väninna från Polen.

 

I helgen har jag städat hela lägenheten, kändes bra att har det gjort.

Jag har även promenerat! Musik och en runda jag tänkt ut innan jag gav mig av var ett måste. Det gick ganska bra måste jag säga. Däremot tyckte jag att det var lite tråkigt. Jag borde skaffa mig en ”promenad kompis” som kan driva på mig, haha. Tyvärr en hund är inte möjligt för vi lider hemma av allergier. Synd, jag kunde vara typ dagmatte för en =)

 

Nu ska jag börja min vecka då jag jobbar jätte mycket och är bara ledig en hel dag på fredag. Då ska jag även kappa slangen hos Birgitta. Den fastnar nu i allt då jag väntade nog lite för länge.

Tur att jag mår bra! Har faktiskt inget att klaga på =)

 

Ha ni så bra, så hörs vi på torsdag.

Torsdag

 

Ja, då var det dags igen att väga sig. Tiden går fort när man har roligt…

Jag har faktiskt lovat mig att aldrig mer grubbla över hur min kropp fungerar. Jag menar att det verkar som att den gör vad den vill iaf, haha. 

Med samma mat rutiner och spolningar stannar den ena veckan helt och jag inte går ner i vikt, eller finns det bara ett ynkligt resultat på något hekto. Och den andra veckan så häpnar jag när jag står på vågen.

Så sluta tänk, ta det som det är och var glad att du mår bra Jeanette!

 

Idag är det en sådan dag då jag var tvungen att kolla vikten flera gånger. Wow, va glad jag är! Fantastiskt resultat på en vecka.

 

Jag väger 93,7 kg. Det är alltså 2,3 kg från förra torsdagen. Självklart att jag är nöjd!

Jag har 3,7 kg till min nästa ”milstolpe”! Helt fantastiskt att jag äter, mår bra och går ner i vikt!

 

Min son har blivit sjuk under veckan. Jätte förkyld med feber och hela tillhörande ”baletten”. Infektionen gör att hans socker lägger sig högre än vanligt. Under veckan fick han ta mer insulin och då kände han sig hungrigare. Han åt sina 800 kcal/dag men det gick iaf lite saktare och svårare att tappa vikten. Denna vecka är det minus 2 kg. Inte det optimala resultatet, men det går ner! 

Han har tappat sammanlagt 5 kg och har lite tid kvar innan ingreppet så vi oroar oss inte än =)

 

 

Ha ni så bra, vi hörs.

 

Nya tag

 

Usch, va jag känner mig trött efter helgens arbete. Långa pass med knappt någon vila där emellan.

Nu ska jag jobba ett pass från onsdag till torsdag med avslutning på chefens kontor. Jag ska ha ett lönesamtal. Skulle vara kul om vi kunnat få lite högre löner allihopa, men det är bara att drömma om. Det är inte så att vi som jobbar i mitt yrke badar i pengar…

Sedan ska jag vara ledig i hela tre dagar. Vet faktiskt inte ens vad jag ska göra i helgen. Tror att det är dags att ta hand om storstädningen. Orkade inte ta det när jag ”städade julen”.

Oavsett vad, så jag har tänk att ta tag i min motion. Ja, eller det lilla jag kan tänka mig, haha.

Jag har aldrig gillar att träna eller liknande. Tycker det är bara tråkigt, jobbigt och svettigt, brrrr. Beundrar människor som kan njuta av det.

Men jag vet ju också att jag borde röra på mig mer. Så nu tänkte jag börja promenera. Gud va det låter ”duktigt” när det gäller mig. Och jag ska inte ens försöka övertala mig själv att ”det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder”, så duktig är jag inte! Jag kommer med säkerhet inte gå ut om det regnar eller blåser som om man är smal, så skulle man flugit som en drake!

Ett litet steg i taget, men det känns som nya tag iaf.

 

Här om dagen träffade jag en bekant. Vi sågs inte på länge och hon viste inget om att jag har gjort ingreppet. Hennes kommentar var: ”va smal du har blivit”. Haha, skit kul att höra det. Sedan kom det en annan fråga: ”är du sjuk?”. Mina bekanta känner mig bara som den eviga tjockisen, de har aldrig sätt mig så som jag ser ut nu. Men om man ska vara ärlig så människor startar ju banta för de är tjocka vid denna vikt jag har nu och jag har blivit smal i andras ögon. Så allt beror på hur man ser på saken.

Jag väljer iaf att ”vara smal” och mår bara bra av det. Hoppas att det blir snart mer synligt och att jag blir ännu smalare =)         

 

 

Ta hand om er, så hörs vi =)

 

 

Torsdag

 

Jag har inte skrivit på en vecka. Kändes liksom tungt på något sätt.

Jag var deppig för det med vikten under veckan. Att gå ner så mycket på kort tid ger förhoppningar. Då kommer smällen och man hamnar i den hårda verkligheten, så att säga och då är det inte roligt länge. Men som jag skrev förr, man får betala för sina synder. Jag har ju fuskat jätte mycket under helger så jag får vara riktigt nöjd att jag inte gått upp.

Nu har jag kommit tillbaka till mina vanliga rutiner med maten och fuskar inte, tömningar går bra och äntligen finns det lite bättre resultat.

 

Jag måste säga att jag skäms lite. Jag menar vad är jag för människa som har lust att ge upp så fort? Så snabbt jag inte uppnå det jag vill så ”deppar” jag, tycker att det är svårt och vill att allt går så himla fort. Jag vet ju innerst inne att man ska jobba hårt för allt man vill ha. Men vikten? Då är det andra bullar. Då plötsligt är det: ”jag gör vad jag vill och mirakulöst ska det ordna sig annars skiter jag i det”. Usch, säger jag bara, känns att man har en del problem i huvudet att ta itu med, haha.

 

Idag väger jag 96 kg. Så det är 0,9 kg mindre från förra veckan. Jag har gått ner 20 kg och jag har fortfarande 28 kg kvar att tappa.

Jag har en tid hos Birgitta den 2/2, så jag hoppas att det ska gå ner nu hela tiden, haha. Jag borde korta slangen också men jag ska nog vänta till dess.

 

Jag har fått lite rodnad och sveda under pegen. Det gjorde faktiskt ont även vid spolningarna.

Jag köpte en hydrokortison salva som är receptfri på apoteket och efter 2 dagar så blev det bättre.

 

Det går bra för min son med hans fasta. Han ta det med ro och klagar inte även om han fortfarande känner sig hungrig.

Han har diabetes typ 1 och nu är det extra viktigt att kolla glukos mycket oftare än vanligt. Än så länge ha han klarat sig utan extrema socker fall, men någon gång var han tvungen att ta lite extra mat så att hamnade ibland på 900 – 1000 kalorier.

Han har tappat 3 kg på en vecka. Det positiva, förutom viktnedgången är att han behöver mycket mindre lång- och måltids insulin. Han minskade långtidsinsulin med 12 enheter och korttids med ca 60-70 enheter per dag! Så vi är båda glada för det.

 

Jag är mycket tacksam för att det finns nu att köpa en ny glukosmätare. Man behöver inte sticka sig alls och det är skönt. Tyvärr, så måste man köpa den själv och det kostar så att det svider! Men det är iaf värt nu under de första 3-4 månaderna innan han kommer starkt in i rutinerna och stabiliserar sitt insulin intag och glukosvärden.

Här kommer det en länk till sidan för blodsockermätare för de som är intresserade.

http://www.freestylelibre.se/

 

Nu väntar en jobbahelg igen. Så ha ni så bra gott folk, trevlig helg, vi hörs nästa vecka =)

 

 

 

Torsdags vägning och lite ”skitsnack”

 

Egentligen är det ju fredag, men jag vägde mig i torsdags innan jag åkte till jobbet.

Jag väger nu 96,9 kg. Det är igen bara 0,5 kg från förra veckan.

Nu ska jag återkomma till de normala mat rutiner jag hade innan jul- och nyårshelgen.

Då hoppas jag att jag kan se lite mindre kg på vågen igen. Och så länge det går ner så är det ok. Bara inte uppåt! Då är det något som är fel med maten eller tömningarna.

 

Men, är man virrig så är man! Jag förmodar att det kan hända alla… Igår på morgonen packade jag min ryggsäck och åkte jag till jobbet. Först då upptäckte jag att jag har glömt väskan med hela aspire – spola – saker hemma. Så vad gör man? Ja, man äter ytterst lite ska jag säga, haha.  Jag vägde mig direkt när jag kom hem idag. Inget upp som tur är.

 

Jag måste säga att jag har fått lite prestations ångest. Jag läser att andra går ner i vikt i rasande tempot och jämför det med mina ynkliga 0,5 kg… Jag vet att det är olika för alla och att jag borde tänka bara på mig själv, men det är inte lätt. Sedan märkte jag att en del människor började hälsa på mig på annat sätt än tidigare. Nu menar jag verkligen bara en liten del, men ändå. De slutade med det vanliga: ”hej, hur är det”. Nu är det ”hej, hur mycket har du gått ner?”. Då ska jag svara typ, ”bara 0,5 kg”. Då får jag den förvånade blicken från dem. Som om de förväntar sig att jag snart borde vara smal som en pinne och att jag måste slarva för att jag inte är det. Då mår jag direkt dåligt. Men det är det gamla vanliga hos mig. Jag ska vara accepterat, allt jag gör borde vara på topp annars är det fel och människor tycker mindre om mig.

Men när ska jag lära mig att jag borde ”skita” i det? Min osäkerhet är något jag borde jobba på. Fast ibland blir jag bara ledsen och då är det lätt att deppa igen.

 

 

Jag har fått några gånger två frågor från de som, så klart, inte gjort ingreppet och jag tänker svara på frågorna nu.

 

1.      Vad händer om jag inte tömmer det jag åt – då går det ut den normala vägen. Risken är att jag inte går ner i vikt. Meningen är att jag ska i framtiden lära mig att äta som jag ska och låta bli att spola maten succesivt, en måltid åt gången tills jag inte behöver spola alls.

2.      Blir det överhuvudtaget något ” numero due” – ja, det blir det, haha, men man får räkna att det inte blir varje dag.

 

Hoppas att jag stillat er nyfikenhet och om det är något annat ni undrar så bara fråga på xD

 

Jag är ledig hela helgen! Jag börjar jobba först tisdagen den 6/1, skönt! Jag känner att jag behöver att vara lite ledig nu. Och så kan jag supporta min son under den första veckan av hans fasta. Värsta av de fyra, enligt min mening, men det ordnar sig för honom också, är jag säker på det.

 

 

Ta hand om er och trevlig helg!